Se mig medan jag lever.

Född 1976. Självklart har sorg även hunnit in i mitt liv även om jag måste få säga att jag varit oförskämt förskonad. Jag hann bli vuxen innan sorgen slog till för första gången på riktigt.
 
"På riktigt"?
Alla sorg är på riktigt, jag vet, men viss sorg är livsförändrande.
Vare sig du vill eller inte, vare sig du beslutar dig för det eller inte - viss sorg är på riktigt i den bemärkelsen att den gör hål i ditt hjärta djupare än det djupaste. Viss sorg är på riktigt för att den gör att du fysiskt, praktiskt och ekonomiskt måste förändra ditt liv. Den sorgen, menar jag. Den som får dig att tappa fotfästet en stund och din enda överlevnad är att andas i en bubbla av svindel.
 
Och sorg. Den uttrycker sig så olika. Inget uttryck är fel, och inget är rätt. Sorgens uttryck bara är.
 
Min första riktiga sorg var förlusten av en människa jag älskade högt.
Det blev mitt första riktiga möte med sorgen som förändrar liv, som förändrar värderingar och framför allt som förändrar de människor som fortfarande finns kvar.
 
Jag fick se hur olika sorg uttrycker sig. Som sagt, inget fel och inget rätt... men olika.
 
Det enda jag sett som är lika och som genomsyrar den mesta sorgen är att när vi förlorar en människa höjer vi den högre som död än som levande.
Som död förvandlas alla dina brister vi tidigare stört oss på till personlighetsdrag vi nu kan skratta åt och älska.
Som död saknas du oss och plötsligt ser vi det hos dig som vi inte vill leva utan. Allt det vi ibland undvek när du levde, eller sänkte dig för när du fortfarande andades.
 
Inget konstigt, egentligen. För är det något vi människor är bra på så är det att ta varandra för givet... så länge vi är vid liv, vill säga.
 
Men här kommer även min ilska in. Den enda ilska jag känt i sorgens uttryck.
 
Varför lär vi oss aldrig? Varför fortsätter vi höja de som dör samtidigt som vi fortsätter ta de som lever för givet? Den lärdom som ju faktiskt gör ondast när sorgen slår in.
Trots all ånger över det vi inte gav innan döden tog vännen ifrån oss... ger vi ändå inte till de som fortfarande faktiskt lever.
 
Det är min största förändring i livet. Att se de som lever, framför de som är döda.
 
Jag ser dig nu, som du är.
Jag hedrar dig medan du lever. Jag tänker inte vänta tills du är död.
Gillar jag dig inte nu, så kommer jag inte gilla dig när du är död heller.
 
För större än så är jag inte. Jag älskar inte alla och jag kräver inte att alla ska älska mig.
Men jag ser dig medan du lever. Så som du är nu... med livet kvar inom dig.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"Stirr-pass" - skulle det vara nåt?

- Ikväll ska jag vara så jävla hot, alltså!
- Mmm...
- Killarna ska dregla när jag går förbi.
 
Jag tittar på min kompis som speglar sig i min hall. Hon lyser.
- Ja, du är svinsnygg och jättesexig.
 
Så går vi.
Mot stan.
In på krogen.
Alla är fulla.
Vi blir fulla.
 
- Hur går det? Dreglar dom?
Jag flörtar med min kompis som håller balansen mot toalettpappershållaren.
 
Vi står som miljoner andra kvinnor - tillsammans -  i "damrummet".
 
Det snurrar i huvet och min kompis med en urringning ner till naveln surar:
- Fan, vad de glor. Jävla äcklon, alltså!
 
Ja... jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det.
Inte längre.
 
Hon känner vad hon känner.
Hon vill bli sedd men bestämma vilka som ska se.
Hon vill attrahera men styra vilka som attraheras.
 
Vi snubblar vidare in mot baren.
Där lyser min kompis upp.
Hon ler mot mig och drar ner urringningen lite till, vilket torde vara omöjligt.
She is back - tillsammans med lyster, självförtroende och lusta.
 
Kvinnan och hennes attribut njuter av varje steg i glansen av hans stirrande blick.
Med ryggen mot mig lägger de ett lår över hans.
Han är chanslös. 
Han som dreglar... och som fått tillåtelsen att glo.
 
 
lånad bild
 
 

När integration skapar sig själv

Jag har hört ordet så många gånger och lika många gånger hör jag hur vi fastnar i betydelsen av det. 
Integration används ofta när vi talar om olika nationaliteter och de politiska debatterna kring liv som flyr från kriget och vill hitta en plats i vårt svenska samhälle.
 
Vi talar sällan om integration när vi talar om det redan befintliga svenska samhället.
Där människor delas in i grupper beroende av föräldrars inkomst, skolors olikheter, fastighetsägares ansvarsnivå eller socialtjänstens varierande kompetens och resurser.
Där vi svenskar väljer att umgås endast med de som lever lika liv som oss själva och som möter samma motgångar som oss själva.
Där vi svenskar väljer att blunda för andra svenskar som inte har styrkan att slåss för sig själv. Bara för att deras kamp inte påminner om vår egen.
Där kampen skiljer sig från en bättre uppkoppling till barnens datorer till rätten att få stanna i sin bostad trots att ens ben inte bär över trösklar och trånga portuppgångar.
 
Ifall du rör dig bland barn och ungdomar ser du detta fenomen väldigt tydligt.
Du ser även hur du som vuxen bidragit till segregationen som råder i många små samhällen i landet.
 
Dina fördomar och dina rättigheter har du sett till att dina barn tagit del av.
De för, med stolthet, arvet vidare. Åt alla håll. Uppåt och nedåt. Framåt och bakåt.
 
De som vuxit upp med trygghet och sett allt nödvändigt materiellt som en självklarhet - väljer att se ned på de som "inte gjort nog" för att nå uppåt.
Och.
De som vuxit upp i avsaknaden av det normen anser vara nödvändigt och tryggt - de ser ner på de som "fått allt serverat på ett silverfat".
 
Så här pågår det... mitt framför näsan på oss.
 
Vi vuxna måste väl ändå ha lärt oss att livets väg kan ta oanade svängar?
Det som är säkert idag, är inte säkert imorgon.
Ändå är det inte den sanningen vi lär barnen.
Vi lär dem bara sanningen som verkligheten visar just idag, utan att prata om igår eller imorgon.
 
Framför allt glömmer vi att berätta för barnen att bakom varje människa du möter finns en historia du inte vet om. Att den historien kan ge svaret på många av de fördomar du känner.
Sök det rätta svaret i den istället för att leta svaret endast i din egen historia.
 
Vi måste våga fråga för att våga förstå.
Och när vi förstår blir integrationen en verklighet och den rätta sanningen även vid köksbordet hemma.
 
Det fantastiska med ungdomar är att ifall de hamnar på samma arena och har samma intresse... då brukar de klara att gå förbi våra middagsvärderingar och livshistorierna de alla bär på blir av sekundärt värde.
 
De modiga. De som ser förbi olikheterna för att nå samma mål. Så enkelt som att vinna en fotbollsmatch. Integrationen har skapat sig själv.
 
De modiga utgör hela integrationen.
Vi måste ge våra barn mod. Det mod som också kallas acceptans.