Se mig medan jag lever.

Född 1976. Självklart har sorg även hunnit in i mitt liv även om jag måste få säga att jag varit oförskämt förskonad. Jag hann bli vuxen innan sorgen slog till för första gången på riktigt.
 
"På riktigt"?
Alla sorg är på riktigt, jag vet, men viss sorg är livsförändrande.
Vare sig du vill eller inte, vare sig du beslutar dig för det eller inte - viss sorg är på riktigt i den bemärkelsen att den gör hål i ditt hjärta djupare än det djupaste. Viss sorg är på riktigt för att den gör att du fysiskt, praktiskt och ekonomiskt måste förändra ditt liv. Den sorgen, menar jag. Den som får dig att tappa fotfästet en stund och din enda överlevnad är att andas i en bubbla av svindel.
 
Och sorg. Den uttrycker sig så olika. Inget uttryck är fel, och inget är rätt. Sorgens uttryck bara är.
 
Min första riktiga sorg var förlusten av en människa jag älskade högt.
Det blev mitt första riktiga möte med sorgen som förändrar liv, som förändrar värderingar och framför allt som förändrar de människor som fortfarande finns kvar.
 
Jag fick se hur olika sorg uttrycker sig. Som sagt, inget fel och inget rätt... men olika.
 
Det enda jag sett som är lika och som genomsyrar den mesta sorgen är att när vi förlorar en människa höjer vi den högre som död än som levande.
Som död förvandlas alla dina brister vi tidigare stört oss på till personlighetsdrag vi nu kan skratta åt och älska.
Som död saknas du oss och plötsligt ser vi det hos dig som vi inte vill leva utan. Allt det vi ibland undvek när du levde, eller sänkte dig för när du fortfarande andades.
 
Inget konstigt, egentligen. För är det något vi människor är bra på så är det att ta varandra för givet... så länge vi är vid liv, vill säga.
 
Men här kommer även min ilska in. Den enda ilska jag känt i sorgens uttryck.
 
Varför lär vi oss aldrig? Varför fortsätter vi höja de som dör samtidigt som vi fortsätter ta de som lever för givet? Den lärdom som ju faktiskt gör ondast när sorgen slår in.
Trots all ånger över det vi inte gav innan döden tog vännen ifrån oss... ger vi ändå inte till de som fortfarande faktiskt lever.
 
Det är min största förändring i livet. Att se de som lever, framför de som är döda.
 
Jag ser dig nu, som du är.
Jag hedrar dig medan du lever. Jag tänker inte vänta tills du är död.
Gillar jag dig inte nu, så kommer jag inte gilla dig när du är död heller.
 
För större än så är jag inte. Jag älskar inte alla och jag kräver inte att alla ska älska mig.
Men jag ser dig medan du lever. Så som du är nu... med livet kvar inom dig.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: