Uppvärmda trumhinnor
- Men gud, måste du prata så högt?
Hon grimaserar och håller för öronen.
- Va? Var det där högt?
- Ja, och så... plötsligt. Det gör skitont i öronen på mig. Kan du inte förvarna på nåt sätt innan du börjar prata?
Han håller i ratten och försöker hålla huvudet kallt.
- Jaha, men jag tyckte inte jag pratade särskilt högt.
- Nähä, men du vet nog inte hur det är när man har ärr på trumhinnan som liksom gör att man hör bättre än andra. Alla plötsliga ljud gör ont i öronen på mig. Känns som om trumhinnan ska vibrera sönder och min trumhinna, ska du veta, vibrera faktiskt inte lika lätt som andras.
- Jaha, har du massa ärr på trumhinnan?
- Ja, jag var ju öronbarn. Alltid öroninflammation. Det har jag berättat förut.
Hon tittar förebrående på honom.
Han tittar tillbaka... med låtsas förståelse:
- Dina öron kanske behöver värma upp, typ, innan jag pratar med dig?
- Mmm...
- Skulle det funka om jag gör så här (han trummar försiktigt på ratten med fingrarna), då vet ju du att jag snart ska säga nåt? Sen viskar jag de två första orden i meningen... för att sen övergå till vanlig samtalsvolym. Tror du att det skulle funka? Hinner dina trumhinnor mjukna upp då?
Hon tittar ut genom fönstret och låtsas inte höra honom.
Han svänger in på macken och stannar bilen. Trummar försiktigt på ratten och viskar:
- Ville du... (övergår sedan till vanlig samtalsvolym)... ha något från macken?
En fråga som även ställdes för exakt åtta minuter sedan och kunnat haft ett svar redan för sju minuter och fyrtionio sekunder sedan... om det varit en bra dag.