Haren har...

Det händer ibland att man fastnar med blicken på något eller någon men egentligen är inte blicken där alls. Synen är dimmig och man har en skön bortdomnad känsla i kroppen.

Haren älskar de där stunderna och hatar de som alltid måste vifta med näven framför ögonfransarna på henne för att hon ska vakna till.

 

Idag hade hon en avkopplad och bortkopplad moment.

Hon sitter i sin lilla Skoda Fiffi utanför macken och väntar på björnen som handlar snus och betalar bensinen.

Känner hur hon faller ur verkligheten och in i den där sköna bubblan där blicken, som ser ut att stirra på något (typ, två människor som mekar med en moped), far iväg till fjärran land och hennes hjärna förvandlas till zombiegelé.

Så skönt.

En liten paus.

En lite längre paus.

En paus som kunnat bli lång ifall inte någon absolut måste avbryta den.

 

Plötsligt knackar det på rutan bredvid hennes nyinköpta mössa. Hon rycker till och kollar dit.

Där står plötsligt kvinnan som nyss stod bredvid sin pojkvän och mekade med en moped. 

Kvinnan stirrar in och knackar hårt på rutan igen.

Hon ser arg ut. Hennes blonda hår är blött av regnet och hennes galna blick säger mer än orden som snart kommer.

- Har du något problem eller?

Haren som nyss vevat ner rutan, typ två millimeter, vet inte riktigt vad hon ska svara, så kvinnan fortsätter:

- Alltså, va fan stirrar du på mig så förbannat för?

Harens hjärna går från zombiegelé till "Vad skulle MacGyver göra nu?"

- Oj, jaha, förlåt, jo, jag kollade in ditt hår. Du har ju sån otroligt fin färg på håret! Jag har själv funderat på att bli blond igen men jag vet inte... det är ju så jobbigt med utväxten och så men ja, du är riktigt snygg i håret i alla fall.

 

Kvinnans min kan nog mest beskrivas som fågelholk just nu och ilskan verkar ha smetats ut med hennes mascara. Hon ler:

- Åh, tack!

 

Hon går tillbaka till sin pojkvän, eller vad han nu är, och de sätter sig på mopeden.

De far iväg.

 

Haren är nöjd.