Haren har...

Jag har just parkerat bilen utanför en av Ica-butikerna i Timrå kommun.

Samtidigt kliver en mamma och hennes tonåring till son ur sin bil.

Jag följer dem mot entrén.

Vi passerar en kvinna som sitter på en filt alldeles intill en soptunna och sonen himlar med ögonen:

- Herregud, nu har de kommit hit också... tiggarna.

Mamman går vidare, svarar sitt barn:

- Ja, de finns nog överallt nu, faktiskt.

 

Mamman och sonen handlar än det ena och än det andra.

De kryssar mellan mjölk och chipspåsar, falukorv och hårdbröd.

Så stannar mamman en stund och ser på ett packe chokladägg.

- Den här tycker jag vi ska ge till kvinnan där utanför.

- Vad sa du?

Sonen tror han hört fel.

- Vi ger de här äggen till kvinnan där utanför, säger mamman igen.

- Nä, men geee dig... det ska vi inte alls!

Sonen har nästan panik i blicken.

Mamman håller sig kylig och säger lågt:

- Men varför inte då? Jag tror hon skulle bli glad av dem.

- Men herregud, vad pinsamt!

Mamman går vidare medan hon lägger chokladäggen i kundvagnen och fortsätter shoppingen för helgen.

Sonen hasar sina stora skor efter henne med hela tonårslooken på lite svaj.

 

De närmar sig tillslut kassan och lägger upp sina varor.

- Jag går ut före dig, säger sonen och ser genant på sin mamma.

- Varför då? Säger hon och ler som en typisk mamma (en sån som vet precis varför men jävlas med sin unge genom att fråga ändå).

- Jag väntar på dig i bilen, säger han men står kvar.

- Okej, säger hon.

Sonen står fortfarande kvar.

Hon packar sina varor.

Han står bredvid.

När hon är nästan klar tar hon chokladäggen i ena handen och matkassen i den andra.

Sonen står fortfarande vid hennes sida. Han tar ett paket toapapper under armen.

 

Så traskar de ut mot parkering via pinsamhetens värsta hål - att ge tiggaren där utanför något.

Mamman böjer sig ner och ger packet chokladägg till kvinnan. Kvinnan tar emot äggen.

Sonen står någon meter ifrån.

 

Jag blir så jäkla glad.

Hans lojalitet till sin mamma har vunnit över lojaliteten till hans vänners fördomsfulla snack.

 

Jag tänker på min egen älskade avkomma.

Vad jag hoppas att han klarar att följa sitt hjärta.

Han kommer att möta alla slags individer - rasister, missbrukare, religiösa fanatiker, politiska partier, datanördar, arga, glada, atleter, soffpotatisar - alla finns de samlade i världen, även i lilla Timrå.

Tänk om jag kunde få honom att förstå detta enkla:

 

Man kan lyssna och bemöta med respekt - men man behöver aldrig följa och man behöver aldrig döma.

 

(Det gäller lika mycket när ett Jehovas vittne knackar på dörren och meddelar dig att du nog inte kommer ha turen att få dela Paradiset med dem, som när din bästa vän påstår sig veta att tiggarna minsann har det skitbra med sina iPhones och bara låtsas se fattiga ut)

 

Åh, vad jag hoppas han förstår att lyssna inåt innan han bestämmer sig för att följa och att det han följer är något han själv tror på och inte något någon annan tror på.

 

Mamman och sonen går mot sin bil.

Stämningen är lite lättare nu när sonen insett att det inte var så pinsamt ändå.

- Tänk om hon inte förstår vad det är? Tänk om hon tror att du gett henne en påse handgranater?

Han skrattar och mamman skrattar med:

- GET DOWN! GET DOWN!

Mamman ser sig omkring och låtsas som om hon slänger iväg en påse handgranater och tar skydd snabbt i sin bil. Sonen hänger med i skådespelet och kastar sig även han in i bilen.

De far iväg.

 

Jag fortsätter le.

Även om vi kan skämta om bomber och granater förstår vi att det är verklighet för andra.

Men det är inte vår verklighet.

 

I vår verklighet däremot - här i Sverige - räds vi inte bomber och granater.

Nä, vår rädsla ligger i att hjälpa dem vi inte känner - rädslan att bli lurade.

Tänk om vi hjälper någon som inte egentligen behöver hjälp! 

Folk kommer skratta åt oss och tycka vi är urbota dumma. 

 

- Shit, vad... P I N S A M T