Brev- och soplåda
- Ska du posta det där? frågar hon och tittar på kuvertet han håller i handen.
- Ja, jag tänkte det, svarar han.
- Men... jag kan ta det åt dig, jag ska ändå ut med hunden alldeles strax.
- Nä, men det är lugnt. Jag kan posta det själv.
- Men, alltså, jag kan ta det när jag går med hunden, så slipper du svänga runt en extra sväng.
- Nä, men... det är lugnt. Jag kan svänga runt en extra sväng.
- Helt allvarligt. Varför kan jag inte bara ta det åt dig?
- Det är viktigt. Det måste iväg idag.
- Men vännen, helt ärligt, det har hänt en gång... *hon viftar med pekfingret*...EN GÅNG... och då vet vi ju att det faktiskt inte hände den gången heller... egentligen. Jag var ju bara osäker ifall jag verkligen lagt det i rätt låda. Alltså, jag kunde inte säga med säkerhet att jag lagt det i rätt låda.
- Låda? Tunna, menar du.
Han ger henne en puss, håller hårt i sitt kuvert och sätter sig i bilen.
Vill meddela att den blåa "lådan" hade inget kuvert i sig den gången... så med uteslutningsmetoden hade hon faktiskt lagt kuvertet i rätt låda (den gula). Det vara bara det att hon inte mindes om hon verkligen lagt det i den gula eller om hon, sin snuskastarvana trogen, slängt det i den blåa.
Tunna. Låda. Han är så småaktig ibland.
Förresten, varför måste de stå så förbannat nära varandra, de där lådorna?