En bad känsloday
Det är egentligen inte texten som får henne att gråta i bilen på väg till jobbet. Det är snarare det att tonerna TAR TAG i henne. I refrängen går tonerna precis i den ordning som triggar tårkanalerna eller, nä, snarare att de drar ihop menstrådarna och knölar ihop dem till en trasslig boll i mellangärdet. Sminket rinner och hon stänger av radion. Snart parkerar hon bilen och måste dra fingrarna under ögonen för att få bort det värsta av mascaran som kletat fast. Hon ser sig i backspegeln och ler. Snusen har också runnit.
Hon morsar på sina kollegor och känner hur den torra hyn knastrar när hon ler mot dem. Hon drar handen genom håret. Håret som vägrade göra sig iordning i morse. Håret som inte ens kunde bestämma sig för att vara fett eller fnasigt i morse. Håret som också önskat stanna i sängen i morse med vetevärmen i ryggslutet och en bra bok i knät. Håret, tillsammans med äggstockarna som skriker av smärta och huvudet som dunkar av blodförlust. Järnbrist var ett faktum, redan en kvart efter att mensen kom. Ja, hon känner sig nästan lite död och känner hur blodet inte ens når ut till fingrar och tår längre. Hon kommer tyna bort! Kroppen kommer inte kunna bära henne! Tur att hon kommer ha ett ansikte att prata med i alla fall. Ansiktet kommer överleva. För allt blod som inte lämnat kroppen verkar ha sipprat upp i ansiktet. Det känns både varmt och flossande rött.
Datorn startas och medan den gör det startar hon Facebook på sin mobil. Åh, vad gulligt, några pojkar som får möta sina fotbollsidoler! Möten av glädjetårar - följs av menstårar. Ansiktet är om möjligt ännu rödare nu. Hon stänger av mobilen och bestämmer sig för att se dessa klipp någon annan dag. Återigen drar hon fingrarna under ögonen och tar bort obefintlig mascara som fastnat. Hon verkar inte ha fattat att allt smink försvann på resan till jobbet. Att i ansiktet finns varken spår av mascara, foundation eller rouge. Där är bara ett landskap av torra röda fläckar som hormonerna plöjt upp. Plöjt och gödslat. Right on time! Acne, welcome!
Så startar datorn. Bildskärmen visar hennes sol. Stoltheten och kärleken i hennes liv. Hennes son. Han ler så lyckligt mot familjens hund som börjar blir gammal och grå. Blicken de ger varandra. Ett barn och en hund i samförstånd och i kärlek. Och herregud, hon klarar inte mer! Hon skyndar sig att starta upp alla neutrala administrativa program. Hon ser till att bädda in sig i en känslolös bomullsbubbla där endast grå toner med svarta siffror ler menlöst mot henne (nä, de ler inte mot henne).
Hon har avväpnat känsloterroristen. I alla fall för en liten stund.
Haren har en bad hairday, bad bodyday, bad känsloday. En bad fucking day. Hon har mens. Hon vill hem.
