Vad borde försvaras?
Jag kommer aldrig förringa kampen och jag kommer alltid upphöja kunskapen.
Det kommer alltid finnas en kamp... men aldrig utan kunskap.
Däremot ifrågasätter jag de som kämpar för kampens skull - inte för sakens skull - utan för kampens skull.
De fortsätter kampen även när kampen är vunnen. Som att kampen blivit en livsstil.
Plötsligt blir kampen ens persona och inte ett arbete mot en bättre värld.
Ifall jag funderar en stund, typ en sekund, så vet jag exakt vad jag vill kämpa för.
Jag vill kämpa för en värld där alla människor går hand i hand, höjer varandra och stöttar varandra.
Där könen aldrig nämns utan där styrkan hos en individ är vad som gör just den människan till den passande pusselbiten i en arbetsgrupp. Där hudfärgen inte är personifieringen utan där handlingen hos vilken typ av pigmenterat skinn som helst blir den avgörande bedömningen.
Jag inser att jag kommer få kämpa tills jag dör.
Och det mest konfunderade i det hela är att jag även får kämpa mot de som anser sig göra en god kamp för alla människors rättigheter och lika värde. De som i kampen inte märker att de blivit något de egentligen föraktar - en som tror sig kunna bestämma värdet på andra människor.
