Livets caddy
Jag har varit gravid två gånger. En gång väldigt kort och en gång hela vägen. Ja, den sista gången kom han ju ut, han, prinsen med stort P.
Under en graviditet hinner man känna sig strålande, lycklig, fet och olycklig. Tur så slutar de flesta ugnsbakningar i ett lyckorus när ett under händer och på ens bröst ligger den största av kärlekar. Den finaste och goaste lilla bullen i världen.
Jag var blown away och lyrisk de första dagarna… veckorna… månaderna… faktiskt fortfarande efter 14 år (i alla fall de flesta dagarna på året, vissa andra dagar skulle jag kunna mata fåglarna med bakverket och samtidigt ropa: - Varsågoda, smaka på Ers Majestät lille Prinsen!).
Men under graviditeten kom också ibland känslan av att bara vara en slags behållare eller tankbil. Oftast fick jag känslan av att vara caddyn till mannen som gick och glänste i världen och stolt visade upp bagen jag bar på. Han hade minsann lyckats fylla på med glänsande och dyra klubbor. De var hole-in-one-klubbor hela högen! Han log.
Jag dog… nästan när snön blev för djup och hundmaten fick mig att kräkas, när sendraget i mina vader väckte honom och trösten kändes onödigt tröstlös, när hyn fick vänners barn att fråga ifall jag hade en smittsam sjukdom och min andning knappt orkade fram till munhålan.
Och förlossningen sen…
Jag kommer aldrig se en förlossning som något vackert (min mamma gråter när hon ser förlossningar på teve, alltså, hon gråter för att det är sååå VACKERT!). Att få barn är vackert, ja, men det är så otroligt sorgligt att det krävs något så djuriskt och groteskt som en förlossning. Känslan av att vara ett kreatur, en avelsko åt moder Natur. Och smärtan sen. Nä, jag vill inte tala mer om det. Och då hade jag visst en ”enkel” förlossning (hur nu en förlossning kan kallas ”enkel”).
Nä, det skulle vara vackrare ifall man sådde ett litet frö i en skyddande liten påse, vävd av älvors skimrande silke, så fick jag, mamman, bära runt på en liten fröpåse som jag vattnade varje dag och pussade på. Tills det var dags för det väntande undret att titta fram. Genom älvdans i sommarens första strålar vecklar blomman ut sig och där, i en bädd av pollen ler det lilla miraklet mot sina föräldrar som ler både mot varandra och tillbaka.
Men livet är inte så. Vi är inte gjorda så.
Och faktiskt... är jag rätt stolt över min tid som livets caddy. Det är en tid jag inte vill vara utan och det är en tid jag aldrig kommer ångra. Man vill liksom ha skött sin uppgift ordentligt och man vill vara värdig den. Men mest av allt vill man att tiden ska gå jävligt fort och att livet som caddy ska vara över på mindre än en månad.
För det finns bara ett mål när du går runt där med en glänsande ny bag och bär de tunga, skimrande hole-in-one-klubborna – och det är dagen då den du drömmer om och längtar efter ska komma ut hit till världen, le mot dig, lära av dig, växa sig stark och en dag, så småningom, kanske, be dig hålla käften.