När slutade jag döma dig?
Som proffstyckare, impulsiv och gapig människa har jag alltid varit noga med att alla ska veta vad jag tycker och känner. Det har liksom varit mitt signum i livet. Inte smickrande men ärligt.
Jag har sällan kunnat hålla tyst när något trycker på. Jag har sällan kunnat stå där, lyssnat till någon jag anser vara en idiot och bara låtsats hålla med.
Beror det på att jag har en storebror som alltid visat mig hänsyn, trots att jag varit betydligt klenare och inte alltid smartare? Beror det på att jag haft föräldrar som lyssnat och låtit mig välja själv? Jag vet inte.
Kanske beror det helt enkelt på att jag har taskig överlevnadsinstinkt och är för korkad för att fatta när andra inte gillar mig och skickar blickarna som önskar att jag föll ihop i en smärtsam hjärtinfarkt (eller brann upp i en stinkande brasa).
I alla fall... någonstans på vägen har jag förlorat en talang som egentligen bara tyngt mig mer än den varit glänsande. Talangen att döma andra.
Ja ja, ni som känner mig vet att jag visst fortfarande dömer andra men ifall ni tänker efter så är det sällan jag dömer någons hela person. Och jämför ni med mitt tidigare jag, så ser ni skillnaden ännu tydligare.
Det är få människor i världen, just idag, som jag dömer utifrån och in.
Framför allt finns det ingen person som stör mitt liv så mycket att jag orkar bry mig längre än en kvart. Femton minuter är en ganska lagom gåva att ge en människa som egentligen inte har någon betydelse i ditt liv.
"Betydelse i ditt liv". Där har vi svaret!
Just det som har hänt. Jag har insett fakta. Det är inte mycket som har så jättestor betydelse i ditt liv, egentligen.
Att du blir fem minuter sen till ett möte på grund av en trött tant som fastnat i rondellen i stan eller att barnfamiljen tar upp hela gången som leder till lagret på IKEA... inte dör någon av det! Varför ska du bli arg på tanten som antagligen redan har panik och håller på att skämmas ihjäl? Varför störa dig på barnfamiljen när du antagligen kan rusa förbi dem bakom nästa hylla av köksredskap?
Fan, jag har nog gått och blitt lite sympatisk med åren. Det är skönt. Ja, jävligt skönt.
Ni, mina vänner, påminn mig om detta inlägg nästa gång jag ringer och svär i onödan över något som egentligen inte betyder något i mitt liv och jag spyr ur mig dödsdomen över någon stackare som hamnat i min väg utan att ha hamnat i min väg med flit. Påminn mig om hur empatisk, älskvärd och förstående jag blivit.
