Förlåt.
Jag vet inte hur jag ber om ursäkt för något jag gjort för väldigt längesedan.
Inte heller hur jag ber om ursäkt för något jag gjorde utan att förstå allvaret.
Men om du nu läser det här och känner dig träffad, så säger jag förlåt.
Det var svårt att motstå ryktena som spreds i skolans korridorer.
Varken du eller din familj fanns egentligen i våra tankar. Ryktet var mer spännande än sanningen.
Ryktet som skadade dig - men inte oss. Ryktet som skulle förfölja dina barn - men inte oss.
Om du bara struntat i att knacka på för att fråga ifall vi hade glömt den där huvtröjan i gympasalen.
Om du bara struntat i det...
Din handling berättar egentligen mer om att du ville skynda till personalrummet för en kaffe mellan lektioner snarare än att du ville få skymten av blommande tonårsbröst.
Men vi valde att se det precis tvärtom.
Förlåt.
Att dina barn sedan skulle få bära skammen när ryktet spridit sig långt utöver duschens strålar och pyrt ner till kommande högstadieelever, det brydde inte vi oss om.
Spänningen hade varit förstörd ifall vi sett dig som vilken man som helst, en som inte såg oss som små kvinnor utan en som såg oss för vad vi var - barn. Slarviga, omogna och allt annat än sensuella.
Förlåt.
Nu när jag ser tillbaka möter jag även ett barns blick.
Hennes blick väjer undan. Hon vill inte att jag ska se.
Hon är rädd att jag kan läsa ur hennes djup vad hon är utsatt för.
Förlåt.
Hennes trygghet är där vi andra skriker och gastar om vargen.
På skolan. Där vargen egentligen inte finns. Fanns.
När vi gjorde änglar i skitsnacket gled hon undan och tittade på håll.
Hon visste så mycket mer än vi men... vi såg henne inte. Ingen såg henne.
Ingen såg dig.
Förlåt.
För vet du, lilla vän, ifall vi inte hade ropat och gastat så förbannat om vargen hade du blivit sedd och ifall vi inte misshandlat våra rättigheter hade du blivit betrodd.
Förlåt.