Med bitterhet lär vi inte ut något
Står i kön till kassan i en matbutik.
I min korg ligger oväsentliga saker men där framme i kassan ser jag en grabb som är ny på jobbet.
Bredvid honom står en kvinna, kanske några år från pensionen, med erfarenhet i både blick och hud.
Hennes irritation är det jag reagerar på. Varje gång hon ska visa grabben något så slänger hon fram orden och rörelserna som att han redan borde veta det. Den nya grabben blir generad och jag ser hur han drar sig för att be henne om hjälp. Ja, kanske borde han veta. JAG vet inte.
Men jag minns. Jag minns de jag mött i mitt arbetsliv som blev värdefulla läromästare och jag minns de som tyckte att jag var på fel plats vid fel tidpunkt hela jävla tiden. Så kändes det i alla fall.
De som gjorde att jag funderade ifall jag egentligen hade kromosomantal likt en kaktus. En ful kaktus. De som gjorde att jag gruvade mig för att gå tillbaka nästa dag. De jag önskade skulle dö, där och då, helst i förrgår.
Nu som vuxen och mogen (skratta bäst ni vill) önskar jag att jag haft samma lugn och medkänsla när jag var sjutton som jag har idag. För idag, ifall en äldre och mer erfaren kollega skulle fnysa och förpesta mitt liv skulle jag säga:
- Tänk om du kunde vara lite trevligare, vad mycket jag skulle lära mig av dig.
