Haren har...

 

Bussarna åker in och ut mot alla olika håll i Västernorrland.

Jag håller ett vakande öga omkring mig. Har ju hört vad som händer här.

Droger, slagsmål och galenskap.

 

Så plötsligt stannar en buss framför min hållplats.

Ur den en ström av högljudda röster och människor med huvudbonader som gastar mellan varandra och genom rutorna vevar med armarna på bussen som nu står stilla.

 

Mina ögon är stora och jag känner själv hur fördomar haglar omkring mig och även inuti mig.

Jag är beredd att larma ifall bråket eskalerar.

 

Men så möter jag en av blickarna och med blicken följer ett leende.

 

Jag inser att de bråkar inte alls.

De är bara så otroligt glada att vara med varandra. Och de visar hela världen det.

 

PRECIS som vi svenskar gör när vi är fulla och på väg in i en dyngpackad bubbla.

 

Jag skäms inte men jag stör mig på att min första impuls är att döma och fördöma.

Att bereda mig för anfall. Att bli rädd.

 

Och jag inser att de är bara osvenska... i sitt sätt att umgås.

Och jag är FÖR svensk... i mitt sätt att se dem.

 

Jag slappnar av och nickar tyst, ger ett litet leende, till den som sitter bredvid mig på väntbänken.

 

En annan svensk. En annan som först inte förstod.