Sandskrevan
Jag njuter. Solen skiner. Fiskmåsarna... nä, det är inga fiskmåsar som skriker men det är ett sorl av människoröster som rör runt den varma luften.
Jag ska bli brun. Få sommarens glädjehud. Den som visar att jag är ute i friska luften och att jag är aktiv och glad och ja, den bruna sommarhuden berättar mycket som vi vill tro om andra och som vi vill att andra ska tro om oss. Bikinilinjerna visar att du lever... inte bara hemma, inomhus. Även ute i den vida världen.
Jag har boken med och därmed ligger min filt på tvärsen i raden av andra filtar. Jag vill ha solen som läslampa och inte som en bländande strålkastare. Men så blir jag trött i armarna och lägger ner boken för att se mig omkring.
Rullar runt till mage och med knutna händer under hakan ser jag barnfamiljer som äter Mariekex, eller nä, det är nog Brago (lite lyxigare) och de har blandat saft i petflaskor som de tar upp ur sina färgglada kylväskor.
Jag ler.
Några barn, några pojkar i sex års ålder, springer runt i sanden. De låter som motorcyklar och gör burnouts (sandmoln) som fascinerar dem mer än deras föräldrar som ursäktar sig inför alla andra strandhängare.
Jag ler.
Ett litet barn sitter i sanden. Hon är naken och gräver med en rosa spade. Sanden lägger hon i en grön hink.
Solhatten är vit och hon njuter, precis som jag.
Efter en stund tar hon istället händerna och drar alla sand emot sig. Hon gör en mur kring sig själv medan hon sitter, med söta små skinkor, på alla dessa små, grusiga, små, sandiga, små, kliande, små, krypande, små... korn.
Plötsligt måste jag bada.
Helst skulle jag vilja att även flickan badade.
För det kliar på mig, i mig... åh, jag minns hur det var att vara barn och sitta naken på en strand.
Och jag minns att jag ångrade mig. Jag borde ha lyssnat på mamma:
- Chatrine, ta i alla fall på dig trosorna ifall du ska sitta och sanden.
