Haren har...

 

En morgon med ångest.

Hon vill bara gråta och det gör hon.

Tårarna rinner nerför kinderna. De rinner genom sorgen över livet som en dag tar slut, de strömmar över människor som en dag ska försvinna och de forsar förbi åren som gör att barnet växer för fort.

 

Så många gånger hon legat med denna sorg och han, björnen, har sagt:

- Varför väcker du mig inte när du mår så där?

 

Den här morgonen gjorde hon det.

Med våta kinder och snyftande andetag knuffar hon lätt på hans axel:

- Snälla, kan du vakna...?

Han gruffar lite trött och frågar utan att använda ord vad som är fel.

- Jag har sån jävla ångest.

Han vaknar sakta upp från koman:

- Varför då?

- Jag tycker det är så jobbigt att livet ska ta slut...

 

När hon så får det sagt då gråter hon ännu mer. Det går inte att hejda. Hon snyftar och hulkar. Lider med sig själv så hennes hjärta värker.

 

Han slänger upp en arm på hennes arm. Smeker den lite lätt (kanske disträ)... harklar sig smått och mumlar:

- Men det är väl skönt. Det är ju skönt att livet ska ta slut en dag...