När musik fyller dig för full
Är jag ensam om det här?
Jag älskar musik. Riktigt älskar musik.
Musik gör att min kropp vill röra på sig, att min röst vill sjunga och jag lyfter till en annan värld.
Musik är stort.
Ibland för stort för mig.
Därför kan jag inte alltid njuta av den.
Inte som jag ser andra göra.
Om jag inte vill känna, då får musiken tystna.
För musik startar känslor som ibland blir för mycket.
Likaväl som jag kan behöva känna, då ljuder musiken.
Helst musik jag kan sjunga med till, där orden säger min sanning och där tonerna går i vågor som tar tag i min själ. Det gör ont. Men det är skönt. Att få tycka synd om sig själv, och se sig som offret till texter och melodi.
Så kan lika väl en låt slås på och takten... takten är perfekt!
Jag kan inte låta bli att göra allt i takt.
Varje tum på och i min kropp känner takten.
(det här var ett dilemma när jag som tränare måste gå över innebandyplanen i pausen medan musik vrålade ur högtalarna... att INTE gå i takt när det enda som spelas är discolåtar med härligt dunk)
Men det jag undrar.
Är du också en sån som ibland inte kan lyssna på musik, för musiken gör att allt bara gör mer ont?
Att du genom att skydda dig själv, undviker musik?
lånad bild