En pälsboll av kärlek
"När jag flyttar till stan ska jag inte ha nååågra djur"
Ord jag fått äta upp av mina vänner.
Först när jag skaffade en guldhamster, sen när jag skaffade en ögonfransgecko.
Det jag inte förstod själv är att när du haft djur i hela ditt liv, så blir hemmet väldigt trist när du inte längre har det.
Först var friheten underbar.
Sen blev tomheten uppenbar.
"En hamster blir lagom och bra"
Ett självklart val då universum gav mig tydliga tecken - någon hade slängt en fullt fungerande hamsterbur i soprummet. Sagt och gjort - Rambo flyttade in och jag var livrädd i två veckor (han är liten... men har tänder).
Varför Dolly flyttade in? Dolly, den lilla ögonfransgeckon? Det vet jag inte riktigt.
Hon är väldigt söt. Sitter mest på sitt blad och tittar på mig. Men att göra fint åt henne och klappa henne på huvet är mysigt. Men ja, hon är nog rätt meningslös i en lägenhet i Skönsmon. Och reptiler har väl ALDRIG varit min grej. Ironiskt, egentligen.
Så plötsligt satt jag där med en hamster och en ödla.
Men tomheten den var kvar..
En hamster och en ödla kunde inte tillfredsställa mig alls.
Min själ.
Den som mår bra av att fostra och vårda.
Som mår bra av att vara behövd.
Då kom Razzel.
Alltså... denna norfolkterrier med sylvassa valptänder och ögon som gör att jag smälter.
Med honom kom lugnet.
En pälsboll av kärlek var precis det som saknades...
Nu är jag alltså en hamster överflödig och en ödla onödig.
Men... en Razzel fullkomlig.
Skönt när poletten trillat ner.
