Haren har...

Nä, det är inte jag som ska flytta mitt bohag. Mitt jobb byter kontor.

 

Först förnekelsens "Det är jättelänge kvar så ÄN behöver vi inte göra något"

Sen panikens "Fasiken, vi flyttar om tre veckor!"

 

Eller hur vi i känslorna först känner enorm kärlek till de nuvarande lokalerna och en sorg i att lämna dom, för att efter lite bearbetning (omedveten planering i skallen) inte kan byta lokaler fort nog.

 

Om, si så där, en vecka... då kommer det bara kännas lugnt återigen och tröttheten, som slår mig medvetslös varje kväll, kommer ligga begravd under en kvarglömd dörrmatta.

Det ser jag fram emot. Verkligen längtar.

 

Nästa steg.

Att plocka upp, göra fint och göra rent. Det kommer nog kännas lättare. I alla fall just nu när vi gör allt i motsatt ordning - plockar ner, stökar till och smutsar ner.

 

Men så är vi människor och synen av alla ouppackade flyttlådor och alla möbler som står staplade på varandra kommer göra att även det vi såg fram emot idag kommer kännas övermäktigt för någon timme... när vi står i de nya lokalerna med armarna längs sidan av en sliten kropp (ja, det låter som att vi grävt fram en guldåder mellan Stockholm och Haparanda... men nä, vi har bara flyttat!)

 

Det är då du får inse att valet inte är ditt (så lägg inte tid på grubblet).

Det är bara att göra. Varje sekund du gör, leder dig närmare målet.

 

Och plötsligt, sitter vi med varsin kaffekopp i handen, klappar varandra på axlarna och skrattar åt hur omöjligt vi trodde det var.

 

Åh, tänk när vi är DÄR! Med kaffekoppen. Dit längtar jag ännu mer.