Stoltheten som dödar en barndom
Vi alla möter dem.
De som vägrar erkänna att de behöver hjälp.
Hjälp att vara förälder.
Jag talar inte i om de föräldrar som saknar förmågan. Inte heller om de som redan bett om hjälp.
Jag talar om de som är för stolta för att be om hjälp och att ta emot hjälp. De som istället vänder kappan mot vinden och med stolheten som kompass bestämmer att de inte alls behöver hjälp och de skriker högt och tydligt så att alla hör:
- Ingen fan ska säga hur jag ska sköta mina barn!
De som låter sin sårade stolthet gå ut över barnens bästa. Även när deras stolthet skriker över folkmassor och barnaskaror där deras barn tysta står bredvid och hör på.
De flyttar oftast när hettan drabbar örsnibbarna, inte långt, men tillräckligt för att inte bli granskade längre.
Oftast skaffar de fler barn i och med flytten.
Barnen. De lär sig. De är överlevare, dessa barn. Och vi... vi andra ser dem som chanslösa framtidskriminella redan innan de gått ur årskurs fyra.
Egentligen, vad hände? Jo, någon valde att skaffa barn men inte att vara förälder.
Förutom att slåss mot hunger, otrygghet och kyla, slåss de här barnen mot förvirringen i motsättningarna de möter utanför hemmet. Motsättningen som visar att det finns ett annat liv, ett liv där föräldrar finns till hands för sina barn och där föräldrarna är de som ansvarar över regler, kläder och mat. Ett liv där grundbehoven inte är din uppgift som barn att säkerställa.
De möter ett liv där vuxna säger annat än vad som sägs inom det egna hemmets väggar.
Där en vuxen berättar om mörka kvällar då barn inte borde vara utomhus ensamma. Där en vuxen berättar om att frukost är ett viktigt mål mat som vi alla bör äta varje morgon. Där en vuxen berättar om sagor som får dig att landa i en helt annan värld. Där en vuxen finns tillgänglig och ser dig som det du är... ett barn.
Så förvirrande. För mamma och pappa vet väl ändå bäst? Vems sida ska JAG ställa mig på?
Vad ska vi göra för de barnen?
En lösning jag ser tydligt är att varje politiker och varje människa med någon typ av makt - sätter skolan först. Alltid ser till att skolan har de resurser som behövs för varje barn och att skolan har de resurser som behövs för att all personal får gå hem efter arbetsdagen och känna att den hunnit ha den vuxna roll den anställts för att ha.
Och till alla oss vuxna! Ge dessa barn en chans, ett leende. Kom ihåg att det sällan, antagligen aldrig, är deras fel att ha ett beteende som du inte förstår. Försök förstå.
Och vi ska uppskatta och känna tacksamhet mot alla de som dagligen arbetar med att se till att varje barn får i sig minst ett mål mat om dagen och får lära sig hur de bör klä sig i kylan. Som lär varje barn alltifrån att läsa och räkna till att vara rädda om sig själva och sina kompisar.
De som varje dag låter ett barn vara ett barn genom att själv vara en ansvarsfull vuxen.
