Åldrande storhetsvansinne
Diktatur är skrämmande. Främmande för mig men kanske mer skrämmande, när jag tänker efter.
Nu är det krig.
Ryssland har invaderat Ukraina.
Sorgligt. Tragiskt och i mitt liv inte särskilt påverkande. Än.
Jag följer nyheterna. Håller mig uppdaterad för att förstå.
Och för att slippa verka blåst när det kommer åsikter kring en tragisk händelse som berör Europa och så enormt många människor.
Men så kommer beteendevetenskapen in. Den jag inte besitter men tycker är väldigt spännande att fundera kring.
Vad har Putin för möjligheter?
Hans karriär är i slutskedet. Kanske även hans liv.
Han kan ställa till med vad som helst, utan att bry sig om något annat än att få sitt namn ristat i historien.
Tänk om det är just så han känner "Nu gör jag det sista i livet... men jävlar vad de kommer minnas mig... för evigt"
Han kanske till och med känner att jorden är meningslös när han ändå blir gammal och inte kan vara någon på den längre. Han förintar det han kan av vår planet när han ändå faller till dödens rike.
Att när ett "för evigt" ändå inte innefattar honom, så är det onödigt att ett "för evigt" ska innefatta någon.
Sånt kan skrämma mig.
Att någon har makt att förinta. Egen makt att förinta.
Inte en enda människa på denna jord kan garantera att aldrig hamna i storhetsvansinne, desperation eller depression så stark att all empati försvinner.
Ingen människa bör därför ha makt så stor att kunna styra och förinta på eget bevåg.
En cykelolycka och du slår frontalloben så illa att du hinner trycka iväg kärnvapnen innan någon förstått att du helt enkelt blivit psykopat för en halv dag.
Har han bara väntat ut sin ålder? Sitt slut på karrären?
Är det nu vi alla ska försvinna? Med honom.
Ja ja ja... såklart det finns säkerhet och allt vad det heter.
Men har man genom århundraden lyckats genomföra massavrättningar av väldigt, ska man säga, personliga,skäl... så ja... en vet aldrig.
Och tur är kanske det. Eller inte. Vem vet. Inte jag.
