När en era tar slut
Jag är ju rätt nostalgiskt lagd.
Antar att det beror på mitt stjärntecken. Verkar ha Kräftans alla jävla olater...
Jag tycker det är jobbigt att se mina släktingar bli äldre.
Inte bara för att jag en dag ska förlora dem och att de en dag ska förlora livet... utan för att en era tar slut.
Man kan aldrig få tillbaka en era.
Likadant när en förändring sker på jobbet som innebär att man byter kollegor, eller förlorar kollegor... en era tar slut. Det gör ont.
Jag hatar att det inte går att återuppväcka eror. Det går inte att få tillbaka det vi hade. Då.
Så försöker jag ju även se det fina med minnena. Känslorna som väckts tillsammans med dessa människor. Situationer som uppstått. Personligheter man gillar enormt. Eller älskar.
Jag minns dofter, ljud och känslan för stunden.
Nåt jag lärde mig när pappa dog.
Alltid när jag känner sorg över någon jag inte kan få tillbaka - då ler jag. För vi tillsammans är kärlek och glädje. Värmen i det som varit ska vara större än sorgen att inte få det tillbaka.
Det är enklare när jag sörjer honom, en person i mitt liv. Han är en gestalt för mig och jag kan rikta mitt leende rakt in i hans själ. Jag kan föreställa mig att han känner min kärlek. Jag VET att han känner min kärlek.
Men när jag sörjer en era... då är det bara mig själv jag kan le mot.
Jag kan prata om den med mina vänner som delat den... men jag känner aldrig det lugn som jag känner när jag ler mot pappa.
Jag kan inte nå den. Jag kan inte ge tillbaka något och bekräfta den. Eran.
Jag hatar när den är slut.
Men allt har ett slut. Och livet går vidare. Till en ny era. Och den tar slut en dag... och...
Fan, livet är fullt av eror som tar slut. Katastrofalt för en Kräfta.
(lånad bild på nätet)