Stackars, lille gängmedlem
Jorå, jag pratar ofta om medmänsklighet och jag menar det från botten av mitt hjärta när jag säger att endast medmänsklighet kan rädda en trasig värld. Därmed säger jag inte att någon ska slippa konsekvenserna av sitt handlande.
Såg Uppdrag granskning.
Det är svårt för människor att lämna gängen. De får inget stöd av samhället.
Det blir satta ensamma i ödemarken, utan besök eller ja, vad mer de nu saknade.
Först, medan jag tittar, är jag rätt... hmmm... okej, det är ju sorgligt att vi inte har resurser att hjälpa dessa människor ur kriminalitet och våld men sen hör jag anledningen till varför de sökt hjälp. Varför de plötsligt ville komma loss och istället leva ett "Svenssonliv" som de kallar det.
- Jag ville ur när min bror blev skjuten.
En annan:
- När jag såg min kompis bli dödad, då kände jag att jag inte ville vara med längre.
Eftersom jag har världens sämsta minne minns jag inte de exakta orden men en sak var i alla fall klart - de sökte hjälp av socialtjänsten och deras värsta fiende, polisen, när deras eget arsle började svida i elden.
Så fruktansvärt förbannat.
Det var alltså helt okej när de själva hade övertaget och de själva styrde döden.
Att sätta revolverpipan mot en annan mans huvud och skjuta av, eller att trycka in en kniv i magen på en annan människa och stampa ihjäl honom - DET är inget konstigt så länge man inte själv drabbas av sorgen efteråt.
Har liiite svårt att ta in det.
Att dessa människor behöver hjälp är ju helt klart men inte behöver de hjälpen de själva tycker att de ska få.
De behöver ju omförpuppas och det tror jag inte går endast genom att de får bidrag från staten till att kunna leva ett Svenssonliv.
De skulle inte ens klara en vecka i den kamp som vi "vanliga" kämpar. De har ingen aning om vad ett Svenssonliv innebär.
Det är ju en av anledningarna till att de inte redan gör det.
Och ja, då borde jag försöka hitta något konstruktivt i det hela... en konstruktiv lösning är ju det bästa, eller hur?
Kanske de skulle placeras i en slags koloni i ca fem år men under dessa fem år ska de introduceras i Svenssonlivet och i allt vad det innbär.
De ska ha en mentor som vägleder dem genom vardagen och som visar hur man lever som medmänniska i ett samhälle där alla drar sitt strå till stacken och där alla får ta konsekvenserna för sina val.
Där, i kolonin, finns inga genvägar till ett bra liv men när man når det bra livet stolt kan ta emot beröm och klappa sig själv på axeln.
För beröm verkar de behöva för minsta lilla framsteg de tar ut ur skitlivet de valt.
(lånad bild)