Moralpoliser efter sin egen agenda
Japp, överhörde en kollega som använde just det uttrycket.
Han sa precis det som stör ihjäl mig (inte som att jag dör, utan som att jag håller på att börja skrika som en frustrerad kvinna som bara låter pipigare och pipigare ju mer jag försöker höras. Sällan vi kvinnor lyckas få makten genom våra tunna gapiga skrik. När ska vi lära oss? Se på barnen... varför lyssnar de direkt när en pappa höjer rösten? Därför att oftast höjer inte pappa rösten medan mamma höjer rösten hela tiden... och det bara... låter... hela tiden. Gällt och mer irriterande än varnande. Vi låter precis som alltid... bara så himla mycket högre. Aj! Vi blir till och med trötta på våra egna pipiga gap. Och det här var helt utanför ämnet)
Nu diskuteras om Dragqueens ska läsa barnsagor.
Oj, det blir diskussion och jag stör mig på båda sidor om diskussionen.
Det finns liksom inget förnufti i det alls. Ingen vill ens försöka förstå den andra parten.
Istället för att fråga så påstår man.
Istället för att förstå så dömer man.
Det är så oerhört tröttsamt att lyssna på och jag blir så frustrerad att ja... ja känner att jag blir pipig inombords.
Jag sliter mitt hår (om jag hade orkat lyfta armarna, vill säga) medan jag ser på att allt... precis ALLT... handlar om att slå ner på den andra parten och vinna mark (som man hoppas leder till makt).
Varför kan vi inte ha en saklig diskussion?
Det finns alltid två sidor (minst) i en diskussion. Varför kan vi inte försöka förstå, försöka få den andra att förstå? Varför är prestige det enda vi kämpar för?
Och mest blir jag irriterad på moralpoliserna. De moralpoliser som endast följer sin moral när det tjänar deras egna syften.
De pratar om öppenhet - men har själva ingen förståelse eller acceptans om att andra är olika dem.
De talar om åsiktsfrihet - men det gäller bara de som delar deras åsikt.
De tycker till och med att terrorism är okej, när det tjänar deras syften. Faktiskt.
Ju äldre jag blir desto mer inser jag att de som påstår sig vara öppna är mest slutna. De som påstår sig att inte ha fördomar - dömer mest.
Även jag. Förstås. Men jag är ärlig om det. Oftast.
