Haren har...

När hormonerna lägger sig i harmoni (några dagar i månaden) då finns inga problem i världen.

 

Men... trots de känslostyrda hormonerna som ställer till det med både mitt självförtroende och försämrar min sömn för några dygn... så är det sällan jag nu för tiden rustar till kamp.

 

Det är så extreeemt sällan jag känner att något är så viktigt att jag skulle orka bråka och tjata mig till att få rätt, eller få som jag vill, eller att ja, förändra någon annan.

 

Ju äldre jag blir, ju viktigare är det för mig att ingen annan ska behöva anpassa sig efter mig och mitt liv. Kanske av den enkla anledningen att jag gärna inte vill anpassa mig efter någon annan eller dens liv. Egoism, alltså.  Är det bara egoismen som blev större... fast på ett mer generöst vis? Jag är egoistisk och vill att andra också ska vara det.

 

När egoismen slog till i huvet i ungdomen... då brydde man sig inte mycket om vad ens lugn egentligen innebar för någon annan. Lugn hos mig - tog man för givet var lugn hos den andre. Jag vet idag att det inte alltid var så. Och ärligt visste jag det nog även då... men det brydde mig inte så värst.

 

Kan inte förstå idag hur jag som ung kunde tjata mig till något, fick som jag ville (ibland för att någon tröttnade och gav med sig)... och ändå kände mig nöjd med slutmålet. Då pratar jag om alltifrån glass till kärlek. Barn gör så. Och vi tjejbarn gör det lite längre än killbarnen.

Som sagt. Vi tjejer är psychon (med hormonella ursäkter och ibland av förlåt) och ju mer jag tänker på mig själv som den yngre versionen av mig själv, så förstår jag inte hur någon orkade vara kär i mig över huvudtaget.

 

Men så kom medelåldern. Ja, jag antar att det var den som ändrade mig.

När det plötsligt blev viktigare att någon vill samma som mig, istället för att ha blivit, i stort sett, tvingad till det.

 

Hahaha! Ja, jag hör själv hur det låter men jag vet att både kvinnor och män känner igen fenomenet. Antingen hos sig själva eller hos andra.

 

Att vi kvinnor styr och ställer. Vi gnäller och skäller. Vi är liksom aldrig helt nöjda, varken med situationen, oss själva eller vår partner. Vi vill alltid framåt. Vi vill alltid nåt mer.

Och ärligt tror jag det kan behövas här i världen... ja, att vi, tjejer, i unga år är som vi är. Kanske därför jorden befolkas (för att vi är redo för barn), att husen får ny fasad (för att vi vägrar bo i det annars), att familjer skaffar hund (helt i onödan), att bilen är lagad (för vi skäms om den låter trasig), att män tvättar sina fötter (för att få ligga)... ja, ni fattar och ja... ni fattar att det finns ironi i mycket av det jag skriver... men även en del sanning. Det kan ni inte komma ifrån.

Men att förstora och generalisera är det bästa som finns! Så jäkla kul, ju!

 

Så... nu sitter några tjejer och surar för att jag kallar oss psykiskt störda monster (hittade visst en ännu bättre beskrivning) och några män för att min text får er att låta som mähän utan egen vilja... och det är okej.

Att känna är okej. Att känna visar att du är en människa. Underbart, ju!

 

Skulle du ifrågasätta mig skulle jag säga:

- Jag hör vad du säger och det är helt okej att du känner så

 

Åter till den helt värdelösa tråden i detta inlägg.

Jo, idag är lugnet viktigare än något annat. Harmoni i en relation är viktigare än något annat. Naturligt, enkelt och kravlöst. För båda. Inte bara för mig, alltså.

 

Att någon VILL är så mycket mer betydelsefullt än att någon gör.

Och om någon gör... är det för att den VILL.

 

Brukar skoja (som vanligt med ett uns sanning) att det jag mest vill ha ut av en relation idag är att man ska få vara och trivas att vara när man är tillsammans. Att vara kåta, glada och trötta tillsammans. Och i vilket tillstånd som helst av dessa så känns det bara bekvämt och ömsesidigt. Det räcker för mig.

 

Jag vill vara. Jag vill att den andre ska vara. Och att vi är okej med varandras varande.

 

Annars är det bättre vi låter varandra vara... ifred.

 

 (lånad bild)