Som en tagg i foten.
Fortfarande år efteråt känner man att den sitter kvar, stingande och störande.
Taggen som dras ut endast genom upprättelse.
Ibland blir man orättvist dömd. Eller ja, det känns så.
Självklart kan vi inte ta av den andra personen rätten att känna eller tycka men satan, vad det stör när man själv vet ens syften, värderingar och känslor och det är totalt misstolkat. Ibland med flit, verkar det som.
Vissa väljer att se endast sin sida av saken för att skydda sig själva.
Andra för att ha en anledning att ta avstånd som de annars inte vågar.
En del för att de är egoister och bara anser sina känslor värdiga att lyssna till.
Vet inte vilken av dessa människor som är värst och vi borde alla vara glada när de försvinner ur våra liv men varför är det ändå så störande att inte känna sig förstådd och istället bara känna sig förrorättad?
Lugnet vill inte infinna sig, trots att man själv vet sanningen. Man vill så gärna ha upprättelse. Varför? Varför är upprättelsen så viktig?