Haren har...

Det är svårt att blunda för det farliga djuret i oss.

Ser ju dokumentärer som en galning (ja, är en nörd) och även om jag ser mycket gott så finns det så mycket ont. Och sjukt. Eller sjukt... det är väl mänskligt, antar jag?

 

Visst är det lika mänskligt att vara en grym narcissist, som att vara en empatisk medmänniska?

Visst är det lika mänskligt att vara en som torterar och dödar, som att vara en som alltid släpper ut spindeln (i fint väder, förstås) istället för att mosa den?(Vet att man oftast mosar en spindel i ren och skär skräck, inte i storhetsvansinne men... ja ja... åter till tråden!)

Ja. De är ju båda människor, både narcissisten och dens raka motsats.

 

Ibland säger vi att någon är sjuk, psykiskt. En störning som gör att en person kan skada, våldta eller vad vi nu tänker för grymheter som vi "vanliga" aldrig skulle kunna utsätta någon annan för men samtidigt ser vi hur människor blir gruppmosade och plötsligt smittas en hel grupp, ett helt folk, av samma störning. Är det även då en sjukdom? En störningsepidemi som slagit till?

 

Det skrämmer mig.

Hur vi så lätt kan avhumanisera andra i ett gemensamt hat. Att vi i egoismen kan tappa all empati. 

Visst, att vi har en överlevnadsinstinkt är en sak, den ska vi ta vara på... men det är som att vi sänker nivån för vad som kallas överlevnad mer och mer för varje dag. 

De jag ser slåss därute idag, slåss inte för vad jag lärde mig var var grunden till att överleva. Ni vet, mat, hem och ja... kläder, kanske. Beror det på att vi har det för bra? Vi behöver inte kämpa för det basala behovet längre. Eller nä, det är kanske bara en maktgalenskap? Äh, jag fattar verkligen inte.

 

Så finns ännu en del, som är det vidrigaste av människans helhet - intelligensen. 

Den som gör att du hittar sätt att utnyttja andras behov, önskningar, skador, sårade själar, för att få utlopp för din sjuka drift. Din störning blir plötsligt något som andra använder som hjälpmedel i tron att du faktiskt erbjuder dig att hjälpa.

Ja, jag pratar om dokumentären "Dödsänglar". 

Med talbar intelligens kan en mördare locka sitt offer i fällan. En fälla som verkar vänlig och god om man inte utreder den lite närmare.

 

Inser när jag ser generellt på ondskan i världen att det största problemet är just att ondska inte går hand i hand med fysiska funktionsnedsättningar.

Att en ondskefull psykopat plötsligt tappar kommunikationsförmågan, till exempel, skulle ju vara bra.

Eller att personen som plötsligt känner lust att mörda... istället blir förlamad. Klockrent, ju! (typ som de små getterna som faller omkull med stela ben när de blir skräckslagna)

 

Tänker vidare.

Varför känns det som att det är alltid är de goda som drabbas av cancer, stroke eller ja, medfödda funktionshinder? De som antagligen skulle behållit freden på jorden och matat varje liten duva vid sjön. Eller är det så illa att människan bara är god när den är svag, i underläge? Nä, det kan jag inte tänka mig. Människan är god och människan är ond, bara så trist att de onda får leva längre än de goda ibland. Alltför ofta.

 

Kanske nån sanning i "Ont krut förgås inte så lätt"?