Haren har...

Min mamma och pappa har alltid uppmuntrat och tagit hand om mig.

Deras kärlek har jag aldrig behövt ifrågasätta.

Antingen är det från deras kärlek jag fick ett gott självförtroende eller så föddes jag med det. Vem vet?

Samtidigt fanns inte dalt med i bilden. Kramar i massor och lyssnande men alltid med realistisk omtanke. Den är jag glad för.

Realismen i deras genuina kärlek. 

Inga känslor förstorades eller förminskades. Känslorna blev lyssnade till, kramade till och fanns en lösning - löste man det.

I all denna kärlek hölls jag ändå kvar på jorden. Högfärd var inte okej och man skulle inte tro att man var bättre än andra. Skryt var fult.

Man låtsades inte och man förskönade aldrig verkligheten... eller mig.

Som när jag låg bredvid mamma i soffan som barn och vi sjöng ur Psalmboken:

- Moooorgon mellan fjääällen...

- Chatrine, sjung lite tystare, du sjunger så falskt, sa mamma och tog ny ton.

(Varför sjöng vi ur Psalmboken?)

Eller när hon träffat sin nuvarande man och jag hade tagit en fika med dem.

- Björn, tyckte att du var så vacker, säger mamma när vi pratar i telefonen.

- Nä men så kul! Vad fint att höra.

- Ja, men jag sa till honom att "vänta tills du får träffa Sofie, HON är vacker, hon", berättar mamma glatt.

Och det är såna gånger jag faktiskt tror att jag föddes med mitt självförtroende. 

Jag blev sedan lagd i händerna på de som skulle forma mig till en någorlunda trevlig människa. 

Det roligaste är när jag påminner mamma om såna här "incidenter":

- Nä, va? Men sa jag verkligen så???

- Ja a, jag svär.

Och så skrattar vi tillsammans så att tårarna sprutar. 

För vi båda föddes med humor och självironi.

Och... för att jag ju redan VET att hon tycker jag är bäst och vackrast i världen. 

Efter brorsan då, förstås.