Ännu ett barn som växer
Mina hundpromenader bjuder på mycket. Både tankar, känslor och scenarior som kan bli både blogginlägg eller ett roligt samtal med en kompis.
Idag mötte jag två "blogginlägg" (situationer som fyller mig med eftertanke och känslor stora nog att skriva om).
Egentligen tror jag att de blogginläggen hade blivit mer läsvärda. Alltså, de som egentligen är ett skrattsamtal med en vän. Får fundera på det...
Razzel nosar efter nåt äckligt att äta medan en ung kille passerar mig.
Jag vet vem det är och har mött honom ofta sedan jag flyttade in på Skönsmon. Numer får jag oftast en nick som hälsning. När han var yngre hade han ett mer yvigt sätt att hälsa. Alltid glatt.
Försöker lista ut hur gammal han kan vara.
Samtidigt försöker jag lista ut hur länge jag bott på Kuben.
"Är jag inne på sjätte året?"
Alltså, det här med år är ett helvete. Jag veta aldrig hur länge jag varit på en arbetsplats, jag vet aldrig hur länge jag varit i ett förhållande, jag vet aldrig hur länge jag bott någonstans. Tror inte heller min tidsuppfattning alltid är särskilt realistisk. En vecka kan kännas som tre månader. Och tre månader kan kännas som en vecka.
I alla fall...
Killen ställer sig vid busshållsplatsen, vi hälsar och ja, jag kan inte låta bli:
- Hur gammal är du?
- Femton
- Herregud, du var ju sån liten plutt när jag flyttade in på Skönsmon. Det händer så mycket för er ungar!
- Ja, men visst bor du i huset mittemot min pappa?
- Ja, du och dina kompisar brukade gena genom häcken vid mitt hus.
- Ja, vi har alltid hälsat på varandra, du och jag, säger han.
- Ja, du har alltid varit så otroligt trevlig och du till och med frågade hur det gick när jag ramlade en gång.
- Hahaha, ja, just det...
Han skrattar och minns.
- Alltså, så otroligt fint, säger jag.
- Fortsätt vara sån, avslutar jag för att känslan i mig ploppar ut genom munnen... och jag vill kräkas över mitt eget präkto.
Vem är jag att berätta för honom hur han ska vara?
Samtidigt känner jag att fan, vi måste ju bli bättre på att berätta när ungar gör något bra. När de ÄR bra.
Vi vuxna är ju så bra på att gnälla, bråka och klaga på dem.
Han har alltid varit så enormt trevlig och snäll. DET måste han väl få höra. Eller hur? (nu tar jag bort skämskudden över mig själv och tänker att det är aldrig fel att säga något snällt. Aldrig. Även om det kastas med en vuxen, patetiskt lärande uppfodran i det hela. Egentligen inte ens med mening)
Ja, Razzel hann nog bajsa, äta nåt skräp och kissa fem gånger medan alla dessa tankar rörde runt i mig.
Undra varför jag har dålig tidsuppfattning? Min hjärna är ju överallt och ingenstans den största delen av tiden.
