Haren har...

Jag ser det här ibland... att människor är nöjda tills någon annan har det bättre. 

Vi jämför. Utan att tänka på att vi är helt olika individer.

Och när vi tror att någon annan har det bättre, då förringar vi plötsligt det vi har. Det tappar värde. 

 

Vem som har det bättre är ju verkligen bara en måttstock inom var och en.

Och... vad vet du om deras mående, egentligen?

 

Många säger att sociala medier stressar.

Ja, det kanske stressar ifall du inte är nöjd med det du har, eller med den du är. 

 

Är du nöjd, kan du unna andra. Du kan glädjas med andra och du kan sörja med andra. 

Är du inte nöjd måste sociala medier vara katastrof för din självkänsla för det kommer alltid finnas någon som kan göra en längre resa än du, som kan köpa en dyrare bil än du, som tränar oftare än du, som har en märkesbikini... ja, som verkar mer kär i sin man än du är i din. 

 

Eller nöjd? Du behöver inte vara nöjd, du behöver bara acceptera det du har och den du är.

Du står upp för verkligheten och accepterar den. Även det fula som är du.

 

Om vi vänder på det.

 

Jag som lägger ut allt möjligt... tror folk att jag lägger ut bilder för att imponera? För att jag vill flasha mitt liv? Min kropp? Vara bra?

Åh, herregud, då är det många bilder jag skulle vilja radera nu på en gång. Min kropp är verkligen inte min drömkropp! Och mitt ansikte... what? Nä, jag är rätt realistisk och när jag inte själv tar emot bilderna väl, då har jag krassa vänner som "ja men... du ser ju faktiskt ut sådär" (visst har jag sagt att jag älskar mina vänner?)... och jag får helt enkelt acceptera sanningen även om inte ens den bästa vinkeln av mig är som jag vill ha den.

 

Stressar jag folk? Ser mitt liv ut som ett liv andra vill ha? Jag har aldrig ens tänkt tanken. Jag har ju valt mitt liv utefter hur jag själv vill ha det (i stort sett). Min kropp? Oj, stressar den folk till att må dåligt? Men gud, då hoppas jag de hör av sig... så får de höra hur jag egentligen känner för min kropp. Finns så många delar av den jag gärna skulle ändra på. 

 

Jag har verkligen inte tänkt på det alls. Jag vill ju bara dela med mig! 

 

Förutom mina vänner och min släkt (de är imponerande och, när jag tänker efter, helt underbara som vant sig vid mitt fotostativ) så är det minnen jag sparar.

Jag hoppas också att vissa inlägg påminner folk om nåt de glömt. Typ, att Fläsian är en superskön strand... så nära stan! Eller att du får ha hund vid ena stranden på Sidsjön. Eller att du visst kan ha en väska som är ful för andra, men du älskar den. 

 

Kan jag få folk att skratta - då känner jag mig absolut lyckligast.

Om jag kan få folk att flabba och helst sätta kaffet i vrångstrupen... då är jag på riktigt den lyckligaste människan på jorden. Skratt är livets guld.

 

Men... så särskilt många roliga incidenter händer inte i mitt liv. Inte varje dag i alla fall. Synd.

Jag som kände mig rik i livet... hur ska jag känna nu när jag förstår att så många andra får fler skratt i sina sociala flöden??? 

Så misslyckad jag är...