Det är bättre att jag springer om nu i nedförsbacke. Jag är ju snabb nedför men... han lär ju också vara snabb nedför. Fan, vi kommer rasa ihop som små barn som springer fortare än benen håller men det är ju bättre, faktiskt, att vi båda blir skadade. Vilket abrupt slut på attacken. Inte som han tänkt sig, direkt. Osmart om han försöker attackera i nedförsbacke... men han kanske har sånt adrenalinpåslag att han inte känner sina skrubbsår. Jag kanske också har sån adrenalin att jag inte känner mina skrubbsår. Hur blir det då? Slåss man? Eller kommer jag vara paralyserad av skräck och chock. Nä, inte chock... han kan inte direkt överraska mig nu när jag sett honom före, okej, redo...
Mannen hör mina steg i gruset bakom hans rygg och vänder snabbt på huvet.
- Hej, säger han och ler.
Jag ler tillbaka och svarar hej.
Stackars, stackars man att hamna ensam på en ödslig skogsväg... med mig.
