Vi, oschyssta vuxna
Nu kommer det andra blogginlägget jag reflekterade på under en hundpromenad.
Det var något jag såg som gjorde att jag stannade upp i huvet och mindes tillbaka.
Jag mindes när mitt eget barn från en vecka till nästa plötsligt skulle förstå.
Hur han plötsligt inte var gullig när han gjorde dumma saker, utan plötsligt skulle vara stor nog att förstå rätt och fel.
Typiskt exempel.
- Nä, sådär gör man inte!
Jag ser hur min son, kanske tre år, blir helt ställd. Lite bortgjord. Han blir generad och kryper upp i min famn. Varför? Jo, för att förra veckan skrattade vi vuxna när han gjorde exakt likadant.
Jag kan bli så arg när jag tänker tillbaka på sånt där. Arg på mig själv.
För att inte ställa till en scen förklarar jag tyst för min son medan jag egentligen borde sagt till den vuxna:
- Alltså, jag tror du får förklara dig bättre. Förra veckan tyckte du det var okej att han gjorde sådär.
Jag stod inte upp för honom. Mitt barn.
Det jag såg på promenaden.
Ett mellanbarn (ifall vi ska följa normen på barnstorlekar i en syskonskara) är riktig elak med sin lillasyster. Han är så arg på henne. Hon är som i vägen av hans liv.
Min första tanke: "Herregud, vilken elak jävla unge han är!"
Sen kom det andra: "Undra hur hans liv förändrades när lillasyster kom in i hans liv?"
Jag vet hur vi vuxna plötsligt säger:
- Nu är du storebror och stor nog att...
Stor nog för vadå?
Att kunna knyta sina skor själv?
Att somna själv?
Att inte känna avundsjuka?
Vad är de egentligen "stora nog" för?
Visst, vissa barn blir stora av sig själva och älskar ansvaret - att få bli ett storasyskon.
Men kanske inte hela tiden. Och vi måste förstå att de är ju samma unge som igår, även om det kom hem ett litet syskon idag.
Jag vet inte.
Ungen kanske bara var en elak unge men jag vill ju sällan se barn som genuint onda.
Oftast är det vi vuxna som på något sätt inte förstått. Inte sett. Inte lyssnat.
Vi missar något. Oftast.
Alla växer vi, blir starkare och mognare... men tänk vad skönt om vi får en behaglig övergång från att vara liten och söt (då vi typ kan jag göra vad vi vill) till att vara stor och förståndig (och inte särskilt söta längre). Ni vet i den takt som även vår hjärnförmåga förstår.
