Den ödmjuka bakfyllan
Alltså, man är inte stark när lilla hjärnan kollapsat och magen vänder sig ut och in.
När man darrandes flämtar in i kudden, halvt sittandes i sängen. En hel dag.
Hur kunde det bli såhär?
Jo, jag vet precis.
Jag glömde regeln att avsluta kvällen med vatten.
Istället valde jag "vodka/russian". WHYYY?!?
Jo, för där på kvällen kände jag mig stark. Oslagbar och generellt dansant.
Juldagen 2024 och jag halkade tillbaka 20 år (när det ända jag förstod att beställa i baren var "grogg").
Sedan dess har jag ju lärt mig namn på drinkar, att det finns något som heter Prosecco eller Cava men nä, inte den här kvällen.
Som en nyutexaminerad stod jag där med hjärnsläpp, fler än en gång:
- En vodka/russian, tack. En sexa!
Säger man ens så längre?
De fattade och ja, det var därför det gick åt helvete...
Och när man håller på sådär... när är man som fullast då?
Precis, när man ska gå heeem!
Så otroligt onödigt. Helt otroligt jäkla onödigt. Och fantastiskt orutinerat!
Ansträngningen att ta sig hem var den värsta på länge. Värre än att fokusera blicken för att läsa en finstilt instruktionstext till en billig digitalklocka i teckenstorlek 0,5 pt (utan brillor!). Precis... näst intill omöjligt. Oläsligt.
Är armarna längre? Är fötterna större? Blev höger ben kortare? Det drar åt höger...
Men... jag tog mig hem. Kom i säng. Somnade skönt, för att vakna i dimman av extremt illamående och sprängande huvudvärk.
Kroppen startade reflexer för att tömma kroppen på hotfulla gifter. Skallbenet tog emot smällar från hjärnan som var totalt vansinnig i en slags blandning av vätskebrist och snedfylla.
Så fruktansvärt.
Drog ihop täcket och alla kuddar till en enorm sittpuff som jag sedan kunde luta mig mot. Så föll jag, frossande, i sömn igen.
15 timmar efter att jag slängt av skorna i hallen vaknar jag.
Hungrig. Pigg. Glad och... oerhört ödmjuk.
Tacksam över att synen är tillbaka. Bugande inför den utmärglade kroppen (ja ja...) som äntligen slutat skaka. Kraften var tillbaka. Jag var tillbaka. Jag lever!
Funderar över juldagens afton:
- Alltså, herregud, var det verkligen värt det?
Samtidigt som taco-pajen glider ner i magen känner jag mig oslagbar igen:
- Absolut! Hur värt som helst!
Bild lånad från nätet...