Haren har...

Jag fyller badkaret med varmt vatten. 

Tänt ett ljus och ska snart starta Rättegångspodden. Lyssna klart på det senaste avsnittet.

Medan vattnet spolar sitter jag tyst och funderar. Inte värt att starta podden medan värmen forsar ljudligt över mina fötter.

 

Det är julafton. Ett lugn lägger sig över mig. Samhället pausar för en stund. Tid för reflektion. 

(Inser i skrivande stund att tid för reflektion finns ju alltid. I alla fall när man har en hjärna som fladdrar iväg tillsammans med känslor, upplevelser och fantasi).

 

Jag tänker på relationer. Nya relationer. 

I den här åldern har de flesta människor redan format sina liv. Ett liv byggt av människor de förlitar sig på. Människor de älskar. Männskor som är betydelsefulla.

I den här åldern har de flesta redan de viktiga personerna på plats. Personer som har intagit tronen för olika situationer, känslor och erfarenheter. Så nya relationer innebär en slags bonus. 

Någon att vara kär i. Någon att skratta med. Någon att attraheras av. Eller en ny kollega att dela dagarna med.

Och ja, det är värdefullt, en bonus i livet, men vilket syfte fyller jag?

Behöver man ha ett syfte? Är mitt syfte att förgylla någons dag? Inte att trygga någons liv?

 

Så konstigt att jag känner behov av att ha ett syfte i en relation. Att vara betydelsefull.

Jag... som ser oss alla som ensamma. 

 

Men skrämmer det mig? Att jag även i en partnerrelation aldrig mer kommer kunna vara den viktiga. Jag är inte den som ska dela ett föräldrarskap. Jag är inte den som känt någons farmor längst. Jag hann säkert inte ens träffa den där farmorn!

Vid en begravning är jag en outsider. Punkt.

Hur nära man än står varandra så i syvende och sist så är jag på sån efterkälke att jag aldrig kommer kunna bära koftan av trygghet, förståelse och jag kommer inte finna samhörigheten i en kris för jag var ju aldrig med förut. Innan krisen. Med de människorna. 

 

Och plötsligt vänder jag på steken. 

Då ser jag inget konstigt i någonting. 

Att dra med en ny människa in i mitt liv och till mina viktiga personer. Inget konstigt alls.

Nä, då ser jag endast det fina med att få känna i livet, i vilken ålder man än är.

Att skratta - vilket är det bästa jag vet. Att vara förälskad - ingen åldersgräns på sånt heller.

Känslor som gör livet så mycket mer värdefullt.

Närhet - är ju livsviktigt. Gemenskap - kanske ännu viktigare.

 

Är det mina erfarenheter som skrämmer mig? Är det lögner som sitter kvar (som spätt i hjärtat)?

Så blir jag krass. 

Vad sjuttsicken har jag för erfarenheter att komma med? Herregud, har jag inget skinn på näsan alls?!? Lite skrapsår måste vi alla ha. De är en del av livet, ju. Även om skrapsåren hamnar på hjärtat. So what?

 

Jaha...

På julafton, i ett varmt bad med ett värmeljus vid kranen... vad kom jag fram till?

 

Jo, att det är dags att starta podden och sluta tänka så förbannat mycket.

Att känna utåt, istället för inåt. Tänk utåt! Inte inåt!

 

Ett råd jag ofta ger mina vänner. 

Det ger jag även mig själv idag.

God Jul! Och fasiken... ha kuuul!