Haren har...

Ni vet när man timmar efteråt sitter och tänker på allt man BORDE ha sagt och gjort.

När man i efterklokheten frustar. 

Frustrationen över att inte kunna ramla tillbaka i situationen och få vara den som har den sista klämmen som nöp till ordentligt och rejält. Som fick den andra att stanna upp och, helst, be om ursäkt. 

Framför allt, att hinna ha huvet kallt nog för att inte ta åt sig. Att den andra människans dåliga dag och idiotiska beteende inte på något sätt rubbade min dag och mitt humör.

 

EN gång har jag lyckats med det. 

I alla fall en gång som jag minns med sånt välbehag. Alltså, mitt välbehag var näst intill masochistisk (visste inte ens jag hade det i mig... sånt typ av välbefinnande).

HAHAHA! Visst fattar ni att jag överdriver? Är inte särskilt masochistisk av mig (eller det skulle jag nog aldrig erkänna, antar jag, ifall jag var masochist. Fattar man ens ifall man är en sån?)

 

Hela grejen var att... äh, fan... jag var helt enkelt rätt kylig. Inside out.

Hennes galna uppsyn och påhopp fick inte grepp om mig.

 

Nu har ni värsta förväntningarna om att det var något enormt fascinerande som hände. Det var det inte. Kanske inuti mig... och i blicken på den bittra, bitska, jäääv...jättearga kvinnan.

 

Jag parkerade bilen. Skulle in till en kompis på fika.

Kollar mig omkring och väljer en parkering vid husväggen. Det är ett litet hyreshus. 

Jag hinner inte ens kliva ur bilen förrän det kommer en äldre kvinna rusandes runt hörnet (hon måste sett mig i fönstret och, typ, bor under farstukvisten).

 

- DÄÄÄÄÄR får du inte parkera!!!

Hon är alldeles röd i ansiktet och otroligt att hon inte halkar i snön av sitt vredesutbrott.

Jag tittar på henne medan hon fortsätter att berätta hur oehört korkad jag är som ställer min bil på någon annans parkering och ja, attans, så arg hon är. I en tecknad serie hade hennes huvud exploderat.

 

Läs nu, vänner...

 

Jag låter henne gå an. Alltså, jag är så kylig (fortfarande i skrivande stund oootroligt nöjd med mig själv). 

När hon äntligen tystnat och stirrar på mig med hopp om att jag ska dö, säger jag metodiskt och förstående:

- Men du... så skönt för dig att jag parkerade fel idag.

 

Hon vet inte riktigt vad hon ska säga. Så jag, fortfarande lugn som en opiumpåverkad psykolog fortsätter:

- Sjääälvklart ska jag flytta på bilen.

 

Jag sätter mig i bilen och ja, flyttar den till andra sidan av huset.

Det tog inte ett skit i mig. Den galna kvinnan förstörde inte min kompisfika och ja, jag höjde mig själv till skyarna som den självgoda människa jag är. Ja, jag var lyrisk över min egen reaktion och bestämde mig för att ALLTID försöka möta arga människor så.

 

Makten var enorm och evinnerlighetens lugn infann sig i mitt hjärta.

HAHAHAHA! Ja ja... men ge mig det, bara. Jag gjorde fasiken det där bra! *blink blink*

 

Och hon, med ont krut i sig... halkade säkert och bröt lårbenshalsen två dagar senare men kravlade ändå ut som en soldat i finska vinterkriget och gav sig på ännu en stackare som inte heller förstått att parkeringarna vid husväggen FAKTISKT inte är för alla.