Dammsug som en nunna
Tog min gode vän vid orden och bestämde att jag idag skulle ta det lugnt. Hålla nere pulsen.
Och när jag bestämmer så... då gör jag verkligen allt lugnt och sansat.
Jag märker att jag går runt med ett saligt leende och liksom tvingar in harmonin i mig. Även när jag dammsuger. Också när jag diskar. Och även när jag lyssnar på podd.
Varför?
Jo, för att i min värld är de lugnaste personer jag vet de som lever i kloster och mest bönar och ber hela dagarna. De som offrar sig för världens bästa och dammtorkar i samförstånd med sin gud. De som ler förstående mot ondskan och likt onåbar inre styrka böjer sitt huvud för sin uppgift.
Idag försökte jag efterlikna dem. En sån.
Hela tiden med ett leende. Är det ett självgott leende? Nä, det låter inte särskilt nunne-likt. Det måste vara ett saligt leende. Kände jag mig salig idag? Är lugn detsamma som att vara salig?
Googlar synonymer till "salig"... och nä, det var inte ett saligt leende jag hade idag, även om jag försökte efterlikna ett. Mitt leende nådde med all säkerhet ingen högre makt än dammråttorna.
Leendet nådde inte heller särskilt långt inåt. Nä, min själ är inte mottaglig för sånt, tror jag. Salighet, alltså.
Hur log jag då? Jo, så som jag tror att en nunna ler.
Och när jag tänker efter så i början måste ju de också ha lett mest för att det är så man ska göra som nunna. Precis som att man öppnar dörren åt folk ifall man är portvakt.
Det kanske börjar så. Sen, efter år av böner och uppoffring, övergår det inövade smilet till ett saligt och fromt leende.
Ser vi vanliga skillnad på det invanda och det frälsta leendet?
Ja ja...
Att låtsas funkade i alla fall. DEN slutsatsen kan vi dra.
Så... tips: Lek nunna för en dag och din puls närmar sig snart det normala.
