Hos reumatologen (sexy as f..)
Var väl 27 eller 28 år när mina leder började jävlas med mig. Då var ryggen värst. Skrev en egenremiss till reumatologen efter att vårdcentralen inte hittat några fel på mig.
Den här incidenten hände när intima relationer styrde hur väl man skötte sin rakning.
Då gällde: Pojkvän hemma = rakad. Pojkvän borta = orakad (tror att han hade lite samma regel eller... var hans regel att tvätta sina fötter? Minns inte säkert... nåja)
Min dåvarande pojkvän hade dragit till Norge en vecka och jag var på jobbet när telefonen ringde.
De hade fått en avbokning hos reumatologen och tiden var min om jag kunde vara på plats om en halvtimme. Självklart tog jag den!
En torsdag, fem dagar efter att min pojkvän åkt.
Vet man innan att byxorna måste av hos en doktor, massör, tatuerare eller ja, vem som helst som inte tillhör ens intima krets, då har man rejäla underkläder på sig (i alla fall jag) men ibland hinner man ju inte alltid vara förberedd... ibland har man tur att få en avbokad tid hos reumatologen.
Reumatologen, en man bara något år äldre än mig, presenterar sig och ber mig gå bakom draperiet för att klä av mig till bh och trosor. Jag gör som han säger och där bakom draperiet börjar verkligheten komma ifatt. Det fanns ju inte någon förberedelse alls för detta!
Jag försöker i alla fall få bort lite strumpludd mellan tårna. Ruskar om mig själv lite och försöker tänka att han har nog sett värre.
Halvnaken ställer jag mig framför honom. Han sitter på stolen med de små hjulen, tittar på mig och rullar närmare. Ber mig att vända mig om. Jag känner mig plötsligt mer än halvt naken (fel trosor vid fel tidpunkt).
Han lägger händerna på mina höfter och jag tänker att "ja ja... inte så farligt, det är ju bara skink..."
- Böj dig framåt.
Med stringröven i hans ansikte känns varje sekund som två timmar men när jag äntligen får ställa mig upp, raklång igen, försöker jag förstås se oberörd ut.
Han pekar förbi mig:
- Lägg dig på britsen därborta. På rygg.
Okej, jag lägger mig på rygg. Ser hur bikinilinjen vuxit rejält på fem dagar och jag känner mig så sjukt skabbig i mina minitrosor.
Ja ja... hur mycket värre kan det bli?
Då ställer han sig bredvid, tar tag i mitt håriga ben och lyfter det. Hans andra hand håller fast mitt andra håriga ben mot britsen. Jag ligger på rygg som i spagat (!) med endast en pyyytteliten tygremsa som täcker fittstubben.
Jag trodde inte jag kunde bli mer röd i ansiktet tills... han lägger sin axel mot mitt ben för att få lite mer tyngd mot det.
Hans ansikte hänger över mitt och jag vet inte vart jag ska titta. Jag tittar upp i taket. Försöker tänka på det proffs han nog är som säkert inte tycker det är så märkvärdigt alls. Återigen "han måste ju ha sett värre?"
Jag minns inget som sas i det rummet den dan. Inte om min rygg, i alla fall.
Turligt nog finns det proffsiga sekreterare som senare skickar hem utfallet per post.
Och nä, de hittade inte heller något fel på mig. Utskämd helt i onödan!
Hade lätt kunnat vänta på en ordinarie tid och varit mer förberedd.
Om inte annat för reumatologens skull.
