Haren har...

Det blev en upplevelse, kan jag säga, eller... ett uppvaknande mer.

Alla relationer och alla möten kan ju vara betydelsefulla, om än på väldigt olika sätt.

Lärorikt är det ju alltid och ett uppvaknande uppskattar jag, även efteråt. 

Idag frågar jag aldrig en vuxen människa två gånger i fall den vill ha något. Typ hjälp, en stol eller nåt att dricka. 

Kommer sällan (är ju lite min vana trogen så ibland händer det ändå) med efterfrågan "Är du säker?" ifall jag fått ett nekande svar redan innan.

Nä, nu tränar jag hellre på att försöka njuta av min bekvämlighet, trots att någon annan väljer att stå upp hela fikastunden.

Även att njuta av min läsk, trots att någon annan står utan dryck och är svettig på ryggen.

Jag försöker bortse deras behov, då jag inser att behovet är något JAG tycker att de borde ha. De tog ju inte emot erbjudandet, så varför ska jag tjata? De ville ju inte ha!

Däremot är det svårare att se på när någon grejar med nåt och jag ser en enklare eller mer logisk lösning. Då får jag helt enkelt titta bort ett tag. Just för att en del känner sig dumförklarade när man lägger sig i medan jag ser ett samarbete men... tja, olikheter är olikheter.

Det är svårt men lärorikt, livet. 

Man växer i varje relation och efter vissa relationer vet man ännu mer om sig själv.

Jag, till exempel, behöver vara vän med de som har nog självförtroende för att förstå att min omtanke inte är personliga påhopp.

Vännen, å sin sida, behöver veta att säga ifrån innan jag förstört hela hens dag och hen bestämt att jag är en dålig person. 

Kommunikation och tydlighet, ba, liksom, gäller i alla relationer utom i de man inte vill ha. Då är ju kommunikation faktiskt helt "skit i samma".

Och ibland förstår man att vänner inte ska vara vänner för olikheterna sårar mer än de lär.

Åt båda håll.