Min kompis, Jätten
En vän planterade den här bilden i mig för många år sedan.
Vi stod och tittade på en bebis som sov tryggt och utslagen i en famn. Ni vet, sådär som bara en bebis kan sova. Oskyldigt, skyddad och buren.
- Men alltså, tänk att ligga sådär skönt och sova, säger jag.
Min vän, som alltid har snabba svar, tittade på bebisen han också:
- Ja, man skulle haft en jätte till kompis.
Sen dess har jag burit den drömmen - att ha en kompisjätte som kan bära mig enkelt såsom vi vuxna bär en bebis.
*stannar upp*
Plötsligt dök en helt annan bild upp, från en dokumentär jag sett:
En medelålders man i Holland (eller Tyskland) letar en mamma. Han vill hitta en kvinna som kan byta blöja på honom, bada honom och natta honom. I sitt hem har han ett specialbyggt skötbord som både håller för och passar en fullvuxen man. Han saknar bara en bestående kvinna i sitt liv.
Nä, jag dömer honom inte. Inte alls. Det är bara det att vi är lite olika, han och jag, och med det sagt önskar jag mig ändå en kompisjätte som kan bära mig ibland.
Som kan slänga upp mig på sina axlar när promenaden blir för lång eller taxin för dyr. En kompisjätte som, de dagar när ångest pågår, kan hålla mig nära på ena armen medan han samtidigt kanske lagar bilen eller en god middag åt mig. Jag kan dregla tryggt mot hans axel i doften av fläskfilé och pommes.
*stirrar in i väggen*
- VARFÖR FINNS DET INGA JÄTTAR?!?
Och varför får man inte äga tvättbjörnar i Sverige?
