Haren har...

Jag mötte många olika människor när jag stod vid receptionsdisken och vissa håller sig kvar i minnet.

Till exempel pundaren som nattportieren (ja, jag) släppt in till solariet i tron att han var en trött skiftesarbetare. Honom hittade vi sedan naken i tvåans korridor.

Fyllot som skitit ner sig totalt och därför blivit utslängd ur en taxi - stod plötsligt i vår reception. 

Även den psykiskt sjuka kvinnan som skrivit ut sig själv från den avdelning hon borde varit inspärrad på.

Och mannen, antagligen också sjuk, som uppfattar en nattportiers leende som flört och därför står och stirrar (med halva ansiktet synligt) genom rutan till receptionen. 

Ibland kändisar, ibland tyska turister.

 

Så mycket roligt, konstigt, fint och sorgligt. Livet händer på ett hotell.

 

Av alla möten minns jag det här mest:

En mamma kommer bärandes på en bebis i babyskydd och bredvid går en son som kanske är åtta-nio år.

Deras packning är hafsigt nedstoppad i olika väskor och regnet har gjort att de skyndat in från bilen.

De behöver ett rum. 

Medan jag checkar in dem reflekterar jag över hur sonen hela tiden håller koll på sin mamma och liksom finns redo att hjälpa henne. Hon behöver inte ens be honom att bära packningen, han tar den ändå. Han är som en liten man vid hennes sida. Ser till att hon och bebisen är trygga. Blicken. Hans kloka blick. Jag förstår att den här lilla familjen inte åkt hemifrån för att de ville åka hemifrån.

 

Tillsammans går de uppför trappan mot rummet. Jag tittar efter dom. 

Får en känsla och vill kolla hennes betalning. Som att jag vill bespara henne en situation som jag inte vet säkert kommer uppstå.

Hennes kort är draget och jag testar att ta betalt. Ordinarie pris funkar inte. Jag testar med personalrabatt, det funkar inte. Jag inser att hon inte har några pengar på kortet och knappar in "fri natt". Ser till att hennes nollbetalning är klar inför utcheckning. 

 

Jag vet inte vad som hänt. Kanske inget alls.

Min magkänsla säger bara att ifall jag stått med mina barn, utlämnad, så skulle en natts sömn och en behövlig frukost vara en bra start för resan framåt.

 

Idag hade jag säkert försökt fråga kvinnan hur läget är men då... var jag ung. Jag visste inte hur jag skulle närma mig henne.

 

Och faktiskt kanske jag överläste hela situationen. Vem vet?

Eftersom jag inte vågade fråga, kommer vi aldrig att få veta och som nattportier var jag inte på plats när de checkade ut.

 

Många år har gått sen den natten. 

Pojken är en vuxen man idag. 

Hoppas han mår bra.