Rädd för kärleken?
Kanske lite. Eller nä, inte kärleken i sig men jag är nog rädd för allt som tillkommer med kärleken.
Samtidigt tycker jag det är häftigt och jag älskar att ålder verkligen inte spelar någon roll när det kommer till att bli svag för någon.
Ah... där kom orden "svag för någon". Det är ju just det jag är rädd för! Svagheten som tillkommer när man bli kär.
Och vem blir man egentligen svag för? Man vet ju aldrig ifall det är den sanna personen man blir kär i eller en persona de lagt sig till med för att fånga bytet.
Det brukar ju alltid visa sig i slutänden... och ja, det är ju då det är försent (alltså, där inuti). Det är då det gör ont.
Svagheten har gjort dig sårbar och plötsligt tappar du fotfästet en stund till.
Hur håller man fötterna kvar på jorden samtidigt som man svävar på kärlekens moln?
Tycker ju att jag blivit bättre på det. På sånt.
Jag är jag, trots att jag möter kärlek. Jag har mitt liv, trots att jag möter kärlek.
Älskar ju mitt liv, även utan kärlek.
Men så klampar det in ibland... pirret.
Tankarna vandrar iväg. Känslorna fladdrar runt och rädslan kommer krypande (som en svart äcklig jävla orm som kramar sönder hjärtat).
Man är rädd för att vara blåögd... en gång till.
Det finns en mening med allt. Alltid något lärorikt. Även i kärleksrelationer.
Jag har accepterat att just i kärlek kommer jag aldrig bli fullärd.
Och det vill jag nog inte bli heller.
Däremot hoppas jag möta ärlighet, acceptans och respekt... samtidigt som attraktionen gör att man inte kan låta bli att röra vid varandra (åh, så mysigt!).
Så, nä, ungdomar (kommer jag hädanefter alltid säga)... kärlek blir inte lättare med åren. Allt handlar om att träffa rätt och det har varken med ålder, visdom eller NÅT att göra.
Inte nåt annat än att det är meningen just då.
Och just då... njut av det. Våga!
Kärlek är alltid värt det.
Eller hur?
