Haren har...

Cyklar flög i diken, backspeglar bröts sönder och ja, när saker inte gick enkelt, då gick de sönder (inte med flit men med våld). 

Det fick liksom inte jävlas.

"Lilla My" och "terrier" var ett återkommande smeknamn inom idrotten. Mitt humör syntes alltid på gott och ont och det hjälpte inte att jag ofta hade håret i en stor knöl på huvet. I alla fall när det var match.

Ett hett temperament ställer ofta till det. Som liten tjej mer till spektakel än till något som tas på allvar.

En händelse för mååånga år sedan:

Hade övernattat några nätter hos min kusin (alias 1177) i stan. Vi hade säkert gått fram och tillbaka på Storgatan några kvällar för att spana in killar vi inte vågade prata med och värmt oss på busscentralens bänkar som hade inbyggda värmeslingor (så lyxigt!).

Nu var det dags för mig att åka hem till Timrå. Antagligen söndag. 

Trunken över axeln och sittandes bak på min kusins cykel. Harmoni.  

Vi rullade glatt och fnissande mot stationen. Hon trampade på när det behövdes (hon var smått en fartdåre men sånt brydde inte oss då) och vi var rätt lyckliga i livet... för stunden.

Väl framme ser vi att bussen börjar rulla ut från stationen (låter fint men jag menar "Navet").

Jag flyger av cykeln och ja... det är nu det blir skämmigt... tar min stora trunk, lyfter den över huvet och slänger den vansinnigt i backen. Skriker säkert nåt "Faaan!" samtidigt. Är så sjuuukt upprörd och frustrerad över att missa resan hem.

Jag måste ha sett helt galen ut för plötsligt stannar bussen... och chauffören tittar på mig. 

Från varje liten fönsterruta längs bussens sida stirrar ansikten på mig.

Dörrarna öppnas. 

Vad min kusin gjorde sen (kanske cyklade hem) vet jag inte men jag vet att jag gjorde den mest ihopkrympta, pionröda och ursäktande entrén in på bussen.

Mötte inte en enda blick. Jag stirrade rakt ner i gången och fick en plats med min stora väska i knät.

Visst tänker man att såna situationer borde vara lärorika? Men nä... det krävdes många fler liknande situationer och några år till innan jag lugnade ner humöret. 

Ja, plötsligt en dag blev jag bara inte lika arg längre. Som när hundvalpar plötsligt slutar tugga på allt. Jag mognade.

Så skönt. För alla.