Sårbarhet
Vi är alla sårbara.
Men på olika sätt.
Vi använder även vår sårbarhet på olika sätt.
Medvetet och omedvetet.
En del har lärt sig redan som barn att visad sårbarhet leder till vinster av olika slag. Kan till och med vara ett ärvt beteende i rakt nedstigande led.
De personerna har lätt att lägga på en sårad blick, utan att egentligen känna sig sårade.
Eller så har deras beteende gjort att deras känsloliv blivit mer skört, mer sårbart, mer "tar det mesta personligt".
En del visar sällan sårbarhet. Kanske för att de sällan känner sig sårade (kan också bero på att man inte vill blotta strupen)
Men när de blir sårade gör det ont på riktigt att se. När en glimt av något kännbart syns i deras blick, då känner man med dom. Det kanske bara fladdrar förbi men när man hinner se det, gör det ont (en empatiskt smärta, förstås).
Jag har betydligt lättare för allt som sker naturligt och inte är uträknat. Det har vi nog alla men ibland är det så otroligt svårt att veta - är människan sårad eller inte?
Och nästa fråga: Borde jag göra något åt det?
För även den som lagt till med ett sårat beteende känner sig kanske sårad, även om jag inte förstår varför (eller har slutat se det, då det är en blick som kommer titt som tätt och inte alltid betyder annat än att blicken blivit en tröttsam ovana).
Och... den som har sårbarhet som endast glimtar förbi vill inte alltid att man uppmärksammar känslan man såg fladdra igenom dem.
Att vara medmänniska är fasiken inte lätt. Det har vi ju klartgjort tidigare.
Antar att allt man gör av vänlighet, aldrig kan vara fel (även om det ibland inte är så genomtänkt).
Men så länge man inte vill ont... då kan man väl inte vara ond? Inte jätteond i alla fall.
