Ungar och deras jäkla idéer
Barn och unga är de jag har bäst tålamod med. De är ju liksom inte färdiggräddade än och därför känner jag ansvar, omtanke och ja, har tålamod med dem.
Vuxna - nä, inte lika mycket. Typ, nästan inte alls.
I alla fall... en gång:
Jag kommer körandes i Skönsberg. Har precis åkt uppför backen förbi OK (hette det då) och ska svänga höger i korsningen längst upp.
Då ser jag ett barn liggandes på trottoaren.
Han ligger medvetslös och utslagen. Väskan halvt vid sidan om och ja, däckad, helt enkelt.
Kanske pojken är tio år.
Jag svänger vänster istället, kör upp bilen på trottoaren och kastar mig ur.
Rusar över vägen och fram till detta stackars, försvarslösa offer. Redo att ringa 112.
- Hallå... du...?
Pojken sätter sig upp.
Jag hinner se att han inte är skadad och hans blick är förvånansvärt vaken.
- Hur är det? Behöver du hjälp?
- Nä, jag väntar på skjuts.
- Okej... men... jag trodde verkligen det hänt nåt.
- Jaha, nääää, jag skulle bara spela död... och luras med dom (som ska hämta honom).
- Okej...
*tååålamoood*
- Jag tror det är bättre att du sitter eller helst står upp. Det ser verkligen läskigt ut när du ligger sådär.Och ja, asfalten är ju kall.
Han fick i alla fall lura NÅN.
Så det är inte ett dugg synd om honom.
Jäkla unge!