Haren har...

- Är du bra på att ta ut stickor?

Lille A tittar på mig.

- Ja, jo, det tror jag väl... har du fått en sticka?

Han visar stickan han har i sitt lilla pekfinger. Jag tar på mig brillorna:

- Ja, men den där sticker ju nästan ut... den fixar vi lätt med pincetten.

 

Vi sätter oss i soffan.

- Kom, sätt dig här vid fönstret så får vi bra ljus, säger jag till honom.

 

Vi fokuserar båda två.

Jag får inget grepp om stickan. Nyper som bara i luften.

Flyttar glasögonen längre in på näsan. Flyttar glasögonen längre ut på näsan:

- Hmm... vet du åt vilket håll den for in? Från det hållet eller det hållet?

 

Jag hör hur hans mamma brister borta vid köksbordet. Hon har pannkaka i munnen.

 

Lille A skrattar inte. Det här är allvarligt.

- Nä, jag kände inte när jag fick den, svarar han mig.

 

Jag hämtar en nål men får tillslut ge upp:

- Nä, fan, vännen, jag har för dålig syn. Mamma får hjälpa dig.

 

Hans storasyster ser chansen och flyger över soffan som en ekorre:

- Jag kan! Låt mig! Jag kaaan!

Hennes ögon lyser av förväntan att få operera i lillebror.

 

Han skyndar sig att dra in handen mot magen (stopp - min kropp).

 

Hans mamma fick ut den.

Jag bokar tid hos optikern, igen. Var ju inte ens ett år sedan jag var där sist.