Haren har...

Det är sällan illa ment och ofta är det lika tydligt för mig vad de menar som det är för den som påstår det (jag är ju inte korkad och även om det är svårt att tro så vet jag de sociala koderna. Däremot är det ofta jag struntar i dem. Det är för krävande och ger ännu mer ångest av outryckliga ord). 

Enda gångerna jag sätter på knappen "Bete dig" eller "Nu tänker du INNAN du pratar" är när jag tror mina ord kan såra eller att min humor kan störa förtroendet för min kompetens. 

Att mina ord kan vara stötande är ibland svårare att förstå.

Det blev tydligt när pappa gjorde sitt.

Ifall någon frågade vad som hänt svarade jag bara krasst:

- Han hängde sig i garaget.

Deras reaktion var bedrövlig att se. 

Och jag förstod inte. Sorgen var ju min, inte deras.

Mamma lärde mig att jag kan säga "han valde det själv".

Jag har svårt att inte tala rakt. Svara rakt på en fråga, till exempel. Kanske för att jag ofta har bråttom i kommunikationen och tror att folk vill ha svaret ifall de ställer frågan.

Att "han valde det själv" är kanske lagom svar för många men då jag själv inte hade svårt att prata om det kändes det onödigt att lämna folk med fler frågor än de vågade ställa. Det stressade inuti. Jag ville hellre tala klarspråk. Inte bara för min skull. Även för deras skull.

Filterlös, gränslös... ja, ibland stör jag även mig själv. Just de gånger jag tar plats för att jag är full av energi och inte kan hålla inne alla roliga bilder jag ser eller alla roliga ord jag hör... då blir jag trött på mig själv. 

Kan se andras trötta blick, lugna mig en stund (oftast inte ens en kvart), sen är jag igång igen.

Varför blir jag trött på mig själv? 

Mest för att det säkert upplevs som att jag skriker efter uppmärksamhet men jag kan säga här och nu: Det handlar aldrig om det! 

Det handlar om att jag vill att alla ska se samma bilder och höra samma ord. Har de samma humor är det så sjukt sorgligt att de går miste om det roliga, tycker jag.

Har de inte samma humor, ja, då dör mina ord lite och det är okej. 

Jag slapp ha de kvar inuti, och förhoppningsvis var de inte alltför stötande för de som hörde dem.

Tack mina vänner för att ni står ut. 

Och... "men, gud, det är så lite så", svarar jag när ni tackar mig för att jag står ut.

För faktiskt är vi rätt lika... (när jag tänker efter är ni ju mina triggers och därmed medskyldiga till min gränslöshet)

Det visar sig alltid när vi asflabbar tillsammans och humorn ger oss magrutor (som tyvärr aldrig syns i bikini)