Haren har...

Ser på Nyhetsmorgon och reportern ska intervjua två tjejer som tävlar i hästsport.

Unga tjejer som fortfarande rider "ponnysar" (visste inte att det fanns så stora ponnysar!)

Det står en häst med vid intervjun, tillsammans med ryttaren som slängt över tyglarna för att hålla honom från marken.

Hästen tycker det är skittrist att vara med i teve så den unga tjejen får ta varv med varv med den för att hålla sig i närheten av mikrofonen. Hon går som i en liten ring då och då för att lugna hästen.

 

Vilka krafter finns inte i dessa djur?!?

 

Tänker tillbaka på min tid som "inte rädd för hästar".

Har ridit mycket faktiskt. På arbetshästen i Indal (Polly som var så bred över ryggen att det inte fanns en sadel till henne. Minns fortfarande känslan av hästhår som fastnade mellan låren, för självklart red man i shorts, och det, tillsammans med hästens svett, kliade nå förbannat), på pensionerade travare och på ponnysar.

Det var så otroligt roligt och mysigt... fascinerande.

Hade lyxen att vara bästa vän med tjejer som var just hästtjejer. Lärdom för mig, dessa hästtjejer.

 

Så trygga. Så coola. Från barnsben är hästen deras djur och de liksom bara är kring dem.

Vackert att se. Samspelet. Lugnet. Styrkan i tjejerna som är självklar ledare för ett ekipage som skulle kunna krossa en bil (i alla fall en Toyota Yaris). Ja, så otroligt vackert.

 

Men... inte lika vackert att se när en ovan människa sitter på en häst som bestämt sig för att göra exakt vad den själv vill. Och människan där på ryggen har inte en aning om hur den ska få hästen att sluta äta gräs, sluta gå sidledes, sluta galoppera, sluta klia sig på trädet, sluta med vad som helst... utom att gå framåt i skritt.

 

Det var när jag mötte den styrkan som jag slutade hoppa upp på hästryggar hipp som happ.

Då, när jag insåg att jag inte hade en aning om hur jag ska styra en ostyrig häst. 

Hmmm... det var inte min grej. Visst, jag klarar att hålla mig fast i sadeln men inte så mycket mer än så. Manen är också ett tryggt (ibland bättre) alternativ när det bär iväg men, satan, som jag inte har en aning om hur jag ska få hästen att lyssna till mig.

 

Och som de kan sparka! Rakt igenom box-väggar!

För varje varv (ring de tog) på teven spände jag mig när baken var mot reportern och jag var beredd; "snart smäller det" (kisande var jag beredd). Hur enkelt kan inte hästen få slut på intervjun ifall den vill?

Men, nä, den var inte ute efter det... den var ute efter att dra iväg på ridtur. Taggad som fan. Den var ju iordninggjord för ridtur, så den bara väntade på att den lilla tjejen skulle hoppa upp i sadeln.

 

Och bitas. Ja, de kan ju bita av hela ansiktet på en... herreguuud!

 

Nä, nu känner jag att jag förvärrar min rädsla och DET är inte bra. Måste släppa det här nu och kanske prata med "P" om att hon får köra lite KBT med mig i stallet.

Jag behöver nog utsättas för mjuka mular, gosiga pannor, hästmocka och massor av broms.

 

Ja, det är precis vad jag behöver.