Mamma-signs
Mitt barn är ett lyhört barn.
När han var liten kommunicerade vi ofta med blickar och tecken.
Alltså, förstå mig rätt, jag är en typisk mamma som pratar och låter mest hela tiden men... ibland når ju inte orden fram. Ibland är saker i vägen, helt enkelt.
Saker som kan vara i vägen: plexiglas på en hockeysarg.
Jag var hockeyförälder en kort period när min son var runt sex år. Tror det höll i sig i två år. Hann stå i kiosken och hann stå på parkeringen och hann med några föräldramöten.
På träningarna stod jag tillsammans med andra mammor vid sargen och kollade in våra minitalanger och babblade en del också, förstås.
Så minns jag en gång:
Sonen, tillsammans med två andra grabbar, har fastnat i en tacklingslek och har svinkul på isen. De svamlar runt och stojar medan tränaren söker uppmärksamhet och vill samla gruppen av små skridskoåkare.
I leken tittar min son upp och möter min blick.
Jag ger honom tecken att stanna upp och visar honom att tränaren just nu samlar laget.
Ah, han ser vad jag menar och skyndar med de andra två grabbarna till samlingen.
Strax står de alla små med ett knäskydd i isen och lyssnar till sin coach. Smått beundrande.
En mamma vänder sig till mig:
- Alltså, menar du att du ska skära halsen av honom?
- Va?!?
- Men du gjorde ju så här, säger hon och visar hur jag drog handen framför halsen på mig själv.
- Nej, men gud, det betyder allt utom det!
Jag förklarar vad jag tecknade till mitt barn men hon ser skeptisk ut. Det var inte alls tydligt för henne.
Och jag tänker... nu:
Var han inte lyhörd? Var han egentligen livrädd?
Fan, jag måste ringa honom och fråga!
