Haren har...

 

For till Stocholm och köpte en Ural med sidovagn.

Hade en dröm om hur jag och min unge skulle åka runt och mysa med packning och allt. En dröm jag burit ett tag.

 

Hittade den coolaste.

En gammal polishoj från Ryssland. Med allt original kvar! Sirenen (som tjuter i samma hastighet som hjulen rullar), ett gammalt reservdäck (smått ovalt) satt bakpå, nyckel med sin ring och ja, den var sååå fin... jag blev lite kär.

 

Vi körde runt i kvarteret ibland men mest satt jag och min son och låtsaskörde den. Öppnade och stängde bagageluckan (till och med den silverfärgade låsningen på bagageluckan var fin. Så fin).

 

Eftersom jag redan haft bilkörkort i flera år så tänkte jag att det hela skulle bli en enkel match. Inte mycket jobb med det inte...

Tittar i körkortsboken och känner att tja, japp, jag kan ju redan allt. Tänkte väl det!

Bokade självsäkert in mig för teoriprov.

 

Efter provet, kuggad, sitter jag tyst och undrar ifall jag verkligen får köra bilen därifrån. Jag smyger ut till bilen som står på gatan och kör hem. Kriminellt skämmig.

 

Beställer teoripaketet. Sätter igång. Är taggad som fan... ett tag.

 

För varje gång jag sitter och pluggar blir jag mer och mer arg över att generationer före mig fick sitt mc-kort på bilkörkortet. Det stör mig och i enfaldig martyrskap har jag svårt att koncentrera mig. 

Tycker även det är löjligt att jag som köpt en Ural med sidovagn kan behöva ett körkort över huvudtaget. Hur mycket tror de att jag kan brassa runt, liksom? Tror de jag kan kappköra på E4:an eller... nä, precis, det värsta jag kan göra är att köra över privata gräsmattor!

 

Tänker ett tag att jag nog kan köra hojen med b-körkortet ändå. Ifall jag blir stoppad kan jag säga att jag trodde (med handen på hjärtat) att det var okej eftersom jag har sidovagn. Släppte den tanken fort (är ju även mamma i detta sorgliga scenario).

 

När jag läser vad jag skriver inser jag varför jag aldrig blev något jag ville bli. Mina mål ska helst liksom inte föregås av någon typ av ansträngning. Blev varken journalist, lärare, psykolog, författare eller... biker. Förstår varför.

 

Sen hände massa annat i livet och mc-kortet rann ut i sanden. Den coola hojen blev dammig i garaget. Och... jag började hitta anledningar till varför jag aldrig tog kortet. Den största var: "Det är nog meningen att jag inte ska ha det. För mitt barns skull"

 

Det var efter att jag sett en artikel om ett par som kört in i en traktorskopa. Den som satt i sidovagnen klarade inte livhanken. Inte ens att ha kroppen fullt intakt. Huvet flög av. Och den bilden gör så ont i mig. Jag lider med dem... och vänder det direkt till en ursäkt till varför jag inte är ute och kör min Ural... med mitt barn i sidovagnen. 

 

Men... så blir det vår ute. Varje år. Ja, det blir vår varje år.

Och då önskar jag så innerligt att jag hade mc-kortet.

Jag skulle ha väst på mig där det står "Lonely rider" eller varför inte bara "Chatrine". Väst skulle jag ha, men inget gäng. Eller kanske ingen väst. Men chaps är snyggt... skulle jag haft chaps? Men till en Ural, nja? Äh, släpper det - grejen är väl frihetskänslan och coolheten. Skulle jag ens välja en Ural idag? Ingen sidovagn i alla fall...

 

Nu. 

Jag kanske ska köpa en moppe istället?

Vågar nog inte köra fortare än 30 ändå längre. Mycket ändrades när jag fick barn och blev äldre (konsekvenshjärnan utvecklades till en överdriven domedagsprofet).

 

Idag tycker jag det går fort nog när jag rullar med cykeln nerför Fridhemsgatan och varenda sidoväg har bilfronter som tittar fram. Så lätt jag skulle kunna få en flygtur och antagligen aldrig mer kunna uttala mitt namn igen. I alla fall inte utan problem.

 

Men... om jag köper moppe... kan jag ha chaps då? 

Föreställer mig hur det skulle se ut och asflabbar för mig själv medan jag ser ut på syrenerna som blåser av vinden utanför.

 

Fan, jag borde verkligen putsa fönstren.