Haren har...

En reflektion i tre delar kring mitt eget kärleksliv och de relationer jag haft.

 

När jag var ung var jag en krävande flickvän. Förlåt, skrev jag krävande? Jag menar kvävande.

Jag kvävde pojkvännerna med svartsjuka, missnöje, misstänksamhet, framtidsambitioner och tjat.

De relationerna höll (på något konstigt sätt).

Så blev jag äldre och insåg att även män har känslor (ja, män är också "mänskor"). Plötsligt kände jag empati för dem. Var förstående för deras behov, accepterande för deras drömmar och jag kände en varm omtanke kring deras person och ja... det var liksom då allt började gå käpprätt åt helvete.

 

Behöver män att vi gnager på dem för att de ska känna sig bekräftade? Kan det vara så att när vi liksom "släpper dom fria" så förstår de inte att vi älskar dem? Då rusar de ut i världen för att få den trygghet som bara arga flickvänner kan ge. Ja, genom att ställa till det för sig.

När vi visar förståelse för deras känslor så bejakar de sina känslor ännu mer och dramatiskt lever ut varje liten dröm? 

Behöver män vara kopplade? Gå i koppel som hålls av deras tjej? Inte bara för en hållbar relations skull utan även för mannens eget bästa?

 

Hmmm... nä, jag är för gammal för att orka vara den jag var då. Drama ger bara hjärtklappning och svettningar. Stress ger finnar och en trötthet som gör att även musslan hellre sover.

Sen... jag håller ju redan en hund i koppel. I den andra handen håller jag oftast en bajspåse (för få latriner i alla kommuner) och...  ja, jag har ju bara två händer. Det skulle inte funka, helt enkelt.

Kan man lära dem (skrämma dem till) att gå "FOOOT!"? 

Då har jag ju fortfarande händerna fria, tänker jag.