Att fostra eller att vara en förebild?
Jag hör vad du tänker - det behövs både och - man ska fostra och man ska vara en förebild.
Däremot möter jag ibland vuxna som bara tar på sig rollen att fostra. Som att de i vuxenskapet får en kick av att ha makten (så upplever jag det i alla fall, utifrån).
Att bestämma utan att vilja förstå. Att styra utan att ta hänsyn. Att prata utan att lyssna. Bara för att man kan. Som vuxen har du liksom den rättigheten... mot barn.
De typ "bröstar upp sig" så fort de pratar med barn och unga. Jag förstår inte det riktigt. Är det en osäkerhet hos den vuxna? Jag menar, om det inte finns en konflikt som kräver det, varför måste man då visa sig dominant? Varför ska vi lära barnen att gå in i en kommunikation med den attityden?
Måste jag välja då väljer jag att vara en förebild. En så god förebild som möjligt (eller vad JAG tycker är en god förebild, vet att det kan vara olika) för jag är helt säker på att barnen fostras genom att umgås med oss, vare sig vi tänker på det eller inte. De ser, de följer (med avstickare ibland) och de tar efter, både i handling och i vårt synsätt (vare sig de vill eller inte).
Vuxna bestämmer. Punkt. Det är ett måste för barnens trygghet, både inuti dem själva och utanför. Lite naturens lag och överlevnad, faktiskt.
Det ska vara självklart men jag tror ändå att ifall vi visar hänsyn till barnen, kommer de visa hänsyn till andra. Bryr vi oss om vad de känner, kommer barnen bry sig om vad andra känner.
Går vi in i en konversation med öppenhet och acceptans, kommer barnen göra likadant när de blir stora. Vi kan visa att vi förstår dem, även om vi tar beslut mot deras vilja.
Jag vill tro det.
Jag tror inte på dalt, jag tror på omtanke.
Jag tror inte på skäll, jag tror på förklaring.
Vad jag tror på försöker jag efterleva men eftersom jag också föddes med bättre och sämre dagar, så lyckas jag inte alltid fullt ut. Still human. Vilket också barn behöver veta, i och för sig. Jag både daltar och skäller emellanåt... rejält (det kan min son bekräfta).
Men... jag har som mål:
Att först möta barnen som ja, människor, på lika villkor som mig och andra vuxna. Sedan, efter behov, fostrar jag.
Jag tror det är en bra utgångspunkt i kommunikationen.
I alla fall om vi tänkt att barnen en dag ska möta andra människor som likvärdiga dem själva.
